(Lyssna gärnan på låten här intill)
VÅR!! Det är vår hörni! Den har kommit med full fart på bara några dagar, för nu har det också börjat dofta vår. När jag är ute o går kommer det en massa härliga blommiga dofter i näsan, underbart! Det här är dock också på ett vis en tung tid igen, eftersom pappa blev som ett litet barn varje vår, så full av glädje och iver igen efter en lång och dyster vinter. Hans blick blev på nåt vis ljusare och ja, han blev helt enkelt glad på ett helt annat vis än han var på vintern. Han gick omkring ute i naturen, synade träden och ringde och berättade att knopparna på träden nog är lite större nu än dom var i morse. O om våren kom tidigt, som den gjort i år, så "ojade o vojade" han sej över att allting nog är utblommat vid midsommar. Våren var helt enkelt pappas årstid. Tyvärr får han inte vara med oss den här våren och uppleva allt det vackra och gröna i naturen, för pappas tid var inne redan ifjol innan sommaren hade börjat på allvar.
Men jag är här den här våren, precis som så många av mina allra käraste och närmaste. Och jag känner för tillfället att jag börjar leva igen, efter en jävlig sommar i fjol och en lång och dyster höst och vinter. Och vet ni, jag är för första gången på över 10 månader tacksam för att jag lever och för allt som jag ännu har kvar. Är så innerligt tacksam för min sambo som stått ut med mej sen pappa dog, för jag har helt enkelt känt det som om att jag helt enkelt inte orkar, har inte lust, vill inte, bryr mej inte, fråga mej inte.... Har känts som om jag just och just har hållits flytande, med bara näsan ovanför ytan, och det är helt och hållet sambons förtjänst att jag inte drunknat. Drunknat bland ångest, tomhet, hjälplöshet, bitterhet, en djup och bottenlös svart sorg, miljoner tårar och en känsla av att ha blivit övergiven och ensam. Och allt detta uppblandat med en enorm lycka över en nyfödd baby, som en slags eufori vågar jag nästan påstå. Helt galet! Utan sambons stöd och hjälp vet jag faktiskt inte var jag skulle befinna mej idag.
Många, många gånger tidigare i mitt liv har jag tänkt tanken att pappa inte alltid kommer att finnas här och funderat hur jag skall klara det, men jag hade aldrig klarat av att tänka tanken särskilt länge för det tog så ont, alldeles för ont för att ens orka tänka på det, och hjärtat slog snabbare. Och nu har jag levt den känslan, andats den, känt den ända in i benmärgen, tvingats ta itu med den, känt och klämt på den, haft andnöd när paniken kommit rullande, tagit mej igenom gråtattacker och kämpat mej igenom ändlösa och sömnlösa nätter, men JAG LEVER, vilket jag inte hade trott att jag kommer att göra efter att pappa dött. Så illa hade bara blotta tanken redan känts. Jag lever, jag finns, jag andas! Och det gör så många andra mänskor också som jag älskar, älskar lika mycket som jag älskade pappa!
Sambon sade häromdagen lite försiktigt att han också har börjat se en liten förändring i mej: jag är mycket gladare och piggare än jag varit på mycket länge och jag börjar intressera mej för saker och ting igen.
Har dom senaste veckorna kommit till den instinkten att just den här exakt samma sorgen kommer jag inte behöva gå igenom en gång till. Pappa kan inte dö ifrån mej och lämna mej en gång till, det går inte. Och en sak som jag märkt att jag gjort den här våren, helt i tankarna: jag har gått och sett på knopparna på träden, för nu vet jag, även i den lilla dunkla vrån i hjärnan, att ingen kommer att ringa den här våren och berätta hur mycket knopparna växer varje dag <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar