För 1 år sen

Idag har vi firat Emmis 9 års-kalas, vol 2, med alla vuxna. Igår var det flickorna från skolan och idag då alla vuxna vänner och släktingar så att säga. Dagen har varit fartfylld och rolig, och Emmi har fått massvis med paket. Tyvärr har jag känt att något har fattats.... och det är ju pappa förstås. Han var alltid den som såg till att det absolut aldrig var tyst runt bordet, vilket det nog inte aldrig var, men han hade alltid nåt att säga, vare sej han kände den han prata med eller inte. Och om han inte hade nåt vettigt att säga så drog han till med nån halvdålig vits!

Jag har nu många gånger under dom gångna månaderna förundrats över hans sätt att handskas med folk... många skulle säkert säga att han på ett vis var "klumpig", för han var alltid rak på sak. Visste han inte, ja då banne mej fråga han! Många av våra grannar visste vem han var, han stanna helt enkelt och prata med dom och berätta vem han var och sa att "jag e Tanjas pappa o Tanja o Tero bor där" och peka på vårt hus.

Här är en bild på pappa ifjol från Emmis 8 års-kalas! Kolla in håret! Och det var ALLTID rakt på ända! Det var tammetusan ingen skillnad när eller var man mötte han så hade han alltid håret just så här! Den här bilden visar verkligen vem pappsen var: ruffsig, vild i håret, men en snäll man med hjärtat på rättat stället. För visst ser han ju snäll ut?!



Så ni kan tänka er den chocken jag fick, först dagen efter hans död när vi var o titta på honom och sen igen på kistläggningen, när hans hår var fint kammat längs med huvudet och i ordning? Jag minns att jag riktigt kände på hans hår att "e de nu faktiskt pappas hår". Såg så konstigt ut....

VARNING FÖR KÄNSLIGA! SLUTA BLÄDDRA NERÅT!!!!

Pappa med finkammat hår

Här är en bild från kistläggningen: Förlåt pappa att jag "hänger" ut dej så här!

Visade ett annat foto till min moster från kistläggningen och hon sa rakt ut att om hon inte skulle ha vetat vem det var hade hon aldrig trott att det var pappa. I och för sej så hade det gått nästan 2 veckor från hans död tills vi hade kistläggning, så han såg rätt så konstig ut, hade sjunkit ihop på nåt vis, och blivit vit kring munnen. Tyvärr kom jag mej inte för att ta nån bild på honom dagen efter hans död när vi var och titta på honom. Då såg han ännu ut som pappa. Ifall nån undrar vad han har vid huvudet på vänstra sidan härifrån sett så är det ett långt brev jag skrev till honom, foton på barnen, teckningar som barnen ritade till honom och en påse godis från Jesse. På högra sidan skymtar man en svart kikare. Glasögonen lade vi också på honom, han såg så konstig ut utan dom.

Fast det nu gått rejäla 7 månader sen pappa dog så har jag ännu jättesvårt att titta på foton på honom, levande eller död, spelar ingen skillnad. Klumpen växer på rekordfart i bröstet och halsen. Jag gjorde ju ett minnesalbum om honom och det har jag bläddrat i kanske två (2!!) gånger! Fast albumet ligger på byrån och skulle bara vara att ta upp det... Jag klarar helt enkelt inte av det. Hur konstigt det än låter så tror jag, att jag tror, nånstans i min enfaldiga hjärna, att han ännu lever och ringer mej vilken dag som helst....