Sen pappa dog har jag känt ett enormt behov av att hjälpa andra, främst mänskor som har det mindre bra ställt. Och nu skall absolut ingen missförstå mej och tro att jag simmar i pengar, för det gör jag/vi inte! Har funderat ganska mycket kring det här och jag tror att det är nånting som skall håller på att processa i hjärnan och som hör ihop med sorgen. Grejen är den att jag har väldigt många gånger det senaste halvåret varit så arg på mej själv för att jag inte hjälpte pappa mera än vad jag gjorde. Dels "borde" jag kanske ha varit där och städat åt honom någon gång eftersom jag visste att pappa inte var en städmänniska hemma. Det roliga var att han mer än gärna hjälpte till att städa hos oss, eller hos syrran, men hemma = NOT! En annan sak som jag kanske sku ha borde hålla mej mera framme med var att hjälpa pappa ekonomiskt i och med att han var arbetslös. Men han ville alltid låna pengar och han var alltid jättenoga med att betala tillbaka på just den dagen det var överenskommet. Och nu pratar vi inte stora summor, oftast rörde det sej om 20€. Varför i helvete tog jag emot dom pengarna, när jag visste att han behöver dom mera än mej? Det finns massor med saker som jag ångrar så bittert idag, men som tyvärr inte går att ändra på mera, vad gäller pappa. Ok, pappsen var väldigt envis och ville inte riktigt bli hjälpt, han hade istället ett behov att hjälpa andra. "Skit i mej, huvudsaken ni har det bra", lite det intrycket gav han.
Nåja, nu då som sagt har jag haft ett enormt behov att på nåt vis få hjälpa andra. Och jag tror faktiskt att det är en fas som nu ingår i mitt sorgearbete. Jag har alltid haft lätt för att känna för/med andra som har det svårt eller lider, oberoende om det är barn i eget land eller ett Afrika-barn. Men, nu den här hösten har allting nått sin spets på nåt vis och jag och sambon har faktiskt gjort något för saken: Skickat julklappar till barn i Finland nånstans som annars inte skulle ha haft en ända julklapp att öppna på julen, (istället köpte vi bara en julklapp/eget barn) och sänt pengar till både Rädda Barnen och Barnsjukhuset 2017. Och vet ni, det känns jävligt skönt att veta att jag kanske med små julklappar/summor har gjort stor skillnad för någon! För tillfället funderar jag ännu på om jag skulle borde börja betala månatligen en liten summa till Rädda Barnen… får se, kanske jag gör det!
Men, jag kan i alla fall med gott samvete fira jul i år och jag vet att pappa tittar ner på mej med ett litet leende på läpparna och tanken: "något lärde jag henne i alla fall".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar