Det lider mot jul, vare sej man vill eller inte. Den här julen kommer onekligen att vara helt annorlunda än alla andra jular hittills. Dels har vi lilla vilda Matilda, vilket är supermysigt, men dels är pappa borta. Han var de 2 senaste jularna hos min syster, så hans fysiska närvaro kommer inte att vara annorlunda, men inom mej vet jag ju att han inte heller är hos min syster. Och hela faderullan med julen kommer att kännas annorlunda, herregud ingen som ringer var och varannan minut och frågar om jag kommer ihåg skinkan som är i ugnen :)
Har lyssnat på julsånger (jo, faktiskt) nu några dagar här hemma med Matilda, och vissa av sångerna får tårarna att bränna bakom ögonlocken och klumpen att växa i bröstet. Och det är just dom sångerna jag vet att pappa tyckte om. Det konstiga är att fast pappa var finsk, fast han nu aldrig prata finska med oss barn, så gillade han svenska sånger mera än dom finska.
Inkommande måndag är det ett halvt år, ETT HALVT ÅR (!!) sen pappa dog. Vart har tiden tagit vägen? På ett vis känns det som en evighet sen jag såg pappa, eller prata med honom, men på ett annat vis känns det som om tiden skulle ha stannat. Eller, som sambon sa, "snart är det ett halvår sen Matilda föddes". Just det, fortsättningsvis ser jag tydligen bara den sorgliga, dystra, mörka sidan av allting, TROTS att det är ett halvår sedan jorden för en stund upphörde att snurra. Det är väl bara att inse att det kanske är så som alla sa för ett halvår sen: Tiden läker alla sår, och allting har sin "mening". Tyvärr har jag inte ännu kommit underfund med den "meningen" med att pappa dog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar