Vad händer sen?

Jaa, vad händer sen? Det är också nånting som jag legat många nätter o funderat på, en sak som jag aldrig tidigare ens på allvar reflekterat över eller ens tänkt så allvarligt på. Man dör o that´s it liksom… men, nu har jag märkt att det har gett mej en viss tröst i att tänka att pappa har fortsatt dit till andra sidan, opp i himlen o blivit en ängel, som vi sa till barnen.

Barnen, speciellt Jesse, har funderat och frågat mycket kring döden o vad det riktigt hände med mofa. Dom fick vara med på kistläggningen, för pappa hade verkligen dött hastigt, hans ögon var slutna, ansiktet lugnt o fridfullt, huvudet lite på sned och en luftbubbla i ena kinden. På magen hade han tv-kontrollen o ena armen höjd med armen i madrassen och tv:en på-slagen. Den bilden kommer att vara för evigt fastnitad på min hornhinna. Den liksom går runt o runt framför mina ögon hela tiden. Kall och stel var han redan när jag hittade honom, så han hade nog varit död ganska många timmar. Men bättre det än att han sku ha försökt stappla ut i trappuppgången, fallit o skulle ha slagit huvudet illa o han sku ha legat i en blodpöl.

Nåja, tillbaka till barnens frågor…

På kistläggningen fick barnen lägga teckningar åt mofa o Jesse gav också en påse godis (fast pappa inte åt godis men lilla Jesse älskar karkki) och så fick pappa med sin kikare o kastspö. Ett långt brev lade jag med åt honom (med saker som blev osagda) och bilder på barnen. Hemma frågade Jesse sedan, med lite anklagande ton, varför vi inte hade satt mofas telefon med, så att han skulle kunna ringa till oss när han vill. Vad svarar man på det egentligen?

O så måste vi ju börja förbereda dom på begravningen, eftersom dom varit med på kistläggningen visste dom ju att mofa ligger i kistan så vi förklarade för dem att det är mofas goda hjärta, humor, snällhet, lekfullhet osv som farit upp till himlen och blivit en ängel. Det yttre skalet med hans kläder på far ner i kistan. Och det godtog dom utan vidare. Men sen kom frågorna igen:

- Vet mofa att han är död?
- Vet mofa att han är i himlen?
- Vet mofa att vi finns här nere?
- Finns det hav i himlen så att mofa får fiska?
- Har dom kläder på sej i himlen?
- Får mofa mat där?
- Vet mofa om att babyn ha kommit? (Matilda föddes 9 dagar efter att pappa lämnat oss)

Alla dessa frågor o många många fler, har även alltså i mitt huvud satt igång en massa tankar. Ibland tror jag att jag håller på att bli galen för jag tycker jag kan helt plötsligt känna hans doft i rummet var jag befinner mej. Och ibland kommer jag på mej själv att sitta och fundera på hur härligt det skulle vara att få nåt "tecken" av honom, att han har det bra, eller bättre, nu.

En sak önskar jag mer än allt annat: att pappa vet hur mycket jag älskade honom o att jag är så innerligt tacksam för allt han gett mej och gjort för mej <3