Vem sku ha trott det här?

Då kom den dagen som jag inte trodde skulle komma igen: att jag börjar blogga igen! Har länge gått omkring o funderat på det o nu tog jag det beslutet att det kanske kommer att göra gott åt mej, lite som terapi.  Den som läst min gamla blogg minns kanske att den här nu inte är den samma. Orsak: mitt minne svek mej och jag minns inte längre mitt användarnamn och lösenord till den. Adressen till den är http://jajja-envanligtjej.blogspot.fi   IFALL nu nån vill gå o titta :)

Massor har hänt sen sist: Jag bröt upp från Emmis o Jesses pappa sommaren 2011, ett beslut som jag inte ångrat en ända dag! Träffade en ny man och vi köpte hus tillsammans som vi lite renoverade lite o flyttade in i mars och i juni föddes vår lilla Matilda. 9 dagar innan det dog min älskade pappa helt plötsligt, jag hittade honom i sin lägenhet i sängen. Han dök aldrig upp till oss o svarade inte heller i telefon så jag visste att nåt var fel så jag åkte dit. Så nu till en början kommer jag säkert att skriva en hel del om dom känslor som jag tampas med o fiilisen så att säga. Kan lugnt säga att denna sommar o höst har varit en berg och dalbana vad det gäller känslor.

Vardagen lunkar sakta på här hemma hos oss, är ju på mammaledigt. Har börjat pyssla en del, gnistan tändes när jag lagade ett minnesalbum om pappa. Vissa dagar är lättare och andra är jobbigare. Det här första året efter pappas död kommer att vara jobbig (säger dom som misstat en nära). Först hade vi Matildas dop, sen kom De dödas dag, Farsdag och pappas egen födelsedag. O nu väntar jag med fasa på julen: ingen som ringer o påminner att "ha du nu tagit ut skinkan från frysen", eller "ha du nu kommit ihåg o kolla hur mör skinkan e" minst 10 ggr! :( Eller annars bara ringer, så många ggr per dag att man allt som oftast var heeeelt kypsä på honom, o nu är det det ÄNDA jag önskar: att han sku ringa!