Ett halvår har gått sedan pappa revs ifrån oss, hastigt och alldeles för tidigt. Ibland känns det som en evighet sen han dog och ibland känns det som om det sku ha varit förra veckan. Ångesten som kommer bara jag tänker tanken att han är död, eller bilden som rullar framför mina ögon hur han såg ut när han låg död i sängen… håhå gott folk, undrar bara när det skall lätta….
Det är så mycket som har hänt sen han försvann, det har varit mycket sorg, men även mycket glädje, med tanke på att vi fick lilla-vilda-Matilda. Men på nåt vis känns det som om jag faktiskt inte har kunnat glädja mej till 100 %, inte för någonting och inte på ett sånt vis som jag skulle ha gjort om han inte skulle ha dött. Och jag vet att det är massor som har hänt som pappa skulle ha varit så oerhört glad och stolt över, om han bara hade fått vara med oss och uppleva alla dom här sakerna. Därför kan jag bli så förbannat arg på honom ibland! Känns som om jag skulle kunna skrika och gorma åt honom om han sku stå framför mej. Varför sku han lämna oss? Varför dog han? Varför gjorde han på det här sättet? Varför, varför, varför???? Blodet rusar och tankarna far med ilfart i huvudet en stund innan jag igen lugnar ner mej och inser att man nog inte själv väljer när man vill dö i hjärtattack. Inser att jag vet att pappa kanske inte just nu sku ha vilja dö OM han skulle ha fått bestämma. EN sak har jag dock blivit ett med: Jag är innerligt tacksam att pappa fick dö som han ville : fort som bara fan utan att själv fatta vad som händer och utan smärta!
Jag blir också arg ibland. riktigt bitter! Men är nog också så jävla glad över att pappa fick dö fort. Så som han alltid har velat.
SvaraRadera