Gravstenen

Igår kom vi hem från Ekenäs, därför har jag inte bloggat så flitigt de senaste dagarna. Vi har varit några nätter i Tenala hos min moster och så hälsat på hos min syster och hennes familj ( o lilla gosia Moa) och förstås har jag "hälsat" på hos pappa varje dag vi där. Och äntligen hade hans egen sten kommit!

Alla dom gångerna som jag hittils har varit vid graven, har det på något vis känts konstigt att lägga dit blommor som jag visste att pappa tyckte om eller tända ljus där när pappas namn inte har funnits där någonstans. Där har varit farfars och farmors namn (farfar har jag aldrig ens sett och farmor dog när jag var 4 år) och så min farbror som jag inte heller minns så mycket av. Och fast jag har vetat innerst inne, i djupet av min själ att min älskade pappa också ligger där nere under metertalet av mylla, så har det känts som om att han nog inte är där, eftersom hans namn inte finns där, det finns liksom inte nåt "bevis" på att han är där. Fast jag var på kistläggningen och såg att det var pappa som var i kistan och fast jag var på begravningen och såg när karlarna sänkte kistan ner i graven…. Ändå så har jag inte kunnat inse att pappa är där.

Men nu hade då stenen kommit! Det var det första vi gjorde när vi kom till Tenala så körde vi rakt till graven. Men gravgården är nog inget trevligt ställe att gå till när det är bäcksvart ute! *ryser* och där  var stenen, äntligen, efter alla dessa månader!! En egen liten minnesplatta lagd på graven framför stora stenen, med bara pappas namn på! Och det kändes som om någon sku ha slagit mej i magen med all kraft! Kippa efter andan och tårarna börja rinna längs kinderna! Det var som om det nu först skulle ha sjunkit in i min motstridiga hjärna att pappa faktiskt finns där, han kommer inte tillbaka mer. Kanske jag nu äntligen kan gå vidare i sorgen eftersom det har känts som om inget kommer ut mer, allting blir bara en stor klump i bröstet. Men kanske nu….