Jäkla måne...

…som håller mej vaken på nätterna! Blir så arg o frustrerad när det är fullmåne o jag har svårt att sova. Nätterna är annars också rätt så oroliga nuförtiden så… O det är inte Matildas fel, hon sover hela natten utan mat :) Ibland vill hon ha tutten, men det är allt. Men det räcker att jag vaknar o efter det är det så svårt att somna om igen.Tankarna börjar snurra i huvet o klumpen i bröstet börjar växa… Allt som oftast går tankarna till pappa…

Ibland ligger jag o tänker på allt vi gjort tillsammans, men oftast är det såna saker som jag aldrig kommer att få svar på, vissa saker som jag så många gånger tänkte att jag skall fråga av honom, men jag sköt alltid upp det för "jag hinner nog sen". Men det hann jag ju inte… Han togs ifrån oss alldeles för tidigt, 58 år är ingen ålder att dö!

Det som gnager i mej är att sku pappa ännu vara vid liv om jag skulle med "våld" fört han till sjukhuset på koll? Han klaga lite att han hade ont i bröstet o senare på kvällen när jag prata med han i telefon sa han att han hade ont bak i ryggen o ut i ena armen. Men själv sa han att han trodde att det var nån muskel när han hade huggit ved här hon oss många dagar. Fan ändå med mej! Dum som jag är så fatta jag inte ens att det var hjärtat som varna, det har jag fått lära mej först efteråt, att det ofta är en varningssignal på en kommande hjärtinfarkt! Men på dagen borde jag ha tvingat honom in i bilen och iväg till sjukis när han sa att det tog så illa i bröstet. Skulle han då vara vid liv? Sku dom ha märkt på sjukis att nåt va tokigt? Kanske han hade en liten infarkt ren på dan, vem vet? Skulle dom ha hållit honom där övernatten? Skulle dom då ha kunnat rädda honom när infarkten kom? Skulle han vara helt återställd eller skulle han ligga som ett paket nånstans? DET sku han inte ha velat, det sa han dessutom åt oss på lördan ännu, bara några timmar innan han rycktes ifrån oss. "När min dag kommer att fara härifrån ska det gå tjucktjuck" sa han o knäppte med fingrarna som för att visa att det ska gå fort!

Den här saken kommer jag ju aldrig att få nåt svar på, men den gnager i mej, dag efter dag…. tänk om… e de mitt fel att pappa är borta? Eller gjorde jag "rätt" som inte förde honom, med tanke på att han kanske skulle ligga på nåt sjukhus som ett paket? Blir galen av dom här tankarna!! Och INGEN kan svara på dom här frågorna!

Visste pappa själv att tiden var kommen? Med tanke på att han först på dagen sa det han sa, o senare på kvällen när vi prata i telefon sa han" vi ses o vi syns…kanske". Det är det sista jag hörde av honom, nästa moron kom han aldrig till oss eller svara i telefon, han låg död i sin lägenhet. Ensam.