Sorgen

Jag märkte när pappa hade dött, att folk gick över på andra sidan gatan, eller "såg" en inte i butiken. Speciellt yngre människor. Men det är väl så, att det är svårt att möta folk med sorg. Du vet inte vad du ska säga, vad du ska göra, eller om du ska stå på huvudet eller fötterna. Jag vet, för jag har varit likadan själv. Det ÄR svårt att möta folk med sorg. Men på min "sorgeväg" har jag ju nu fått lära mej, om man man säga så, vad man ska säga, eller inte säga. Och man behöver ju inte alltid säga något, det räcker med en kram, "jag deltar i sorgen", eller en nick om man inte vet vad man ska säga.

Jag minns när det gått ca 1 vecka efter pappas bortgång, mötte jag en ytlig bekant i butiken. Hon stanna och titta på min mage (var ju höggravid då ännu) och skratta till lite och sa "bebin din håller dej tydligen vaken på nätterna", hon visste alltså inte om pappa. Jag svarade helt lugnt och sansat "det också, men min pappa gick bort helt plötsligt så det är lite tungt och mycket att tänka på just nu", eller nåt i den vägen. Jag såg helt klart att mänskan mittemot mej blev chockad, till en början, började sen "oja och voja sej, oj så hemskt, va han gammal" innan hon kläckte ur sej (innan jag ens hade hunnit svara på en ända fråga): "tog han livet av sej?" WTF?? I det skedet kände jag hur blodet bara rann ner i benen på mej… hur kan man ens fråga så?? Så DET skall man absolut inte fråga!

Stötte på en bekant tidigare i veckan, hennes man gick helt plötsligt bort han också, dock ännu många år yngre än pappa. Jag såg henne på håll och jag kände först hur hjärtat hoppade över ett slag, hon såg så eländig ut, krossad, dunkad till marken helt enkelt. Men den här gången hörde jag inte till dom som smet in bakom hyllan i butiken, utan istället gick jag rakryggat fram till henne, kramade om henne och beklagade sorgen. Vi grät några tårar tillsammans, hon över sin man och jag över pappa, men för en stund, ett litet ögonblick, var vi förenade av sorgen. Efteråt kändes det skönt på något konstigt vis, kan inte riktigt förklara. Kändes som om jag hade gett lite styrka och hopp åt en medmänniska.

Alla dom människorna, vänner, bekanta eller ytligt bekanta, som visste vad som hänt, som kom fram helt modigt och rakryggat, gav en kram eller några tröstande ord på vägen, det gav mej tröst och en liten påminnelse om att jag inte är lämnad heeelt ensam i den stora världen. Det fanns även dom som kom hem till mej med blommor, och det kändes skönt att veta att det finns folk där om jag vill prata fast jag inte för tillfället var pratglad och på gott humör.

Nu har det då gått 5 månader och jag känner det som om folk inte längre förstår hur jag ännu kan sörja. Eller så frågar dom hur man mår eller har det och när man nämner pappa så ser dom på en som man inte skulle vara riktigt klok och så byter dom samtalsämne! En vän fråga av mej, med stora ögon häromdagen: "alltså saknar du ännu din pappa?" . Så sa min vän, utan ens att blinka, att hon inte kommer att sakna sin pappa,  på det viset, att hon inte kommer att märka så stor skillnad i hennes liv när han är borta! KLART att jag saknar min pappa, pappa är och förblir en jätteviktig person i mitt liv. Han har lärt mej det jag kan och på grund av honom så är jag den jag är, så jag kommer alltid att sakna honom. Han fanns alltid där när jag var liten och även som vuxen fanns han vid min sida, vad som än hände. Han har aldrig gett mej stora saker,  pengar eller fina bilar (eller ens körtkort), men det han gav mej är ack så mycket viktigare: moral, självkänsla, trygghet, kramar, en stor och varm famn och kärlek, massor med kärlek! Det fick mej att inse hur tacksam jag skall vara som har haft en sådan far som jag har haft, det är inte så självklart för alla! Hur tacksam jag skall vara för den tiden jag fick med honom, fast den blev alldeles för kort.

                                                   "Jag kramar dej i tankarna       

                                                         och tackar dej så ömt

                                                   för all den kärlek du mej gav

                                                      den finns i mitt hjärta gömt"