GOTT NYTT ÅR !

Så har ett helt år varit och farit igen då. Huhu, vart far den tiden? I det här året har det rymts så grymt mycket, både glada och sorgliga saker. En snabb tillbakablick på det gångna året:

Januari

• i början av månaden skrev jag och sambon under papprena på vårt nya hus
• i mitten av månaden flyttade vi ut från sambons hus och flyttade till en tillfällig lägenhet inne i stan i väntan på att flytta in i huset
• Emmi fyller 8 år, stora damen

Mars

• Jesse fyller 6 år
• i slutet av månaden flyttar vi igen, den här gången in i huset, jippii!

April-Maj

• vi renoverar invändigt lite och gör dom första ändringarna ute på gården
• i slutet av månaden blir jag på sjukledigt, eller rättare sagt: jag o magen blir på sjukledigt

Juni

Babyn ca 10 min gammal

• 16.6 går min älskade pappa hastigt och utan förvarning ifrån oss, lugnt och stilla somnade han in.
• 25.6 föds vår lilla efterlängtade dotter
• 27.6 pappas kistläggning

Pappa fick en kista med fåglar, naturmänska
som han var

Juli

• 13.7 pappas begravning

Augusti

• Matildas dop

November

• blir moster för femte gången!

Så jag kan lugnt konstatera att vårt år har varit en berg och dalbana, död och födelse om vartannat.

GOTT NYTT ÅR 2014 !!

Söndag

Så var det söndag igen, precis som om det sku vara nån skillnad för mej. Alla dagar flyter in i varandra, så ibland hamnar jag riktigt fråga om det är onsdag eller lördag. Och speciellt nu när barnen har varit hemma hela tiden så är jag heeelt råddig ibland. Men  i morgon far sambon på jobb igen och vi skall börja pynja lite för det kommande nyåret. Vi får trevliga gäster så det ska städas lite. I och med att det kommer gäster så blir det igen en gång massor med god mat och antagligen en champagne eller två. Men inom rimliga gränser eftersom vi har alla barnen hemma.

Lite raketer skall vi skjuta också, det hör liksom till. Ifjol var vi nere vid sjön och sköt, pappa var hos oss och också min syster med familj. Oj om jag bara hade vetat att jag aldrig mer kommer att få önska pappa ett gott nytt år… hade antagligen gjort saker och ting annorlunda…. skulle nog ha kramat om pappa, extra länge och hårt…

vardag igen

Då sku vi ha en helt vanlig vardag igen. På ett sätt skönt men på ett annat vis ledsamt: så mycket stress för en så liten stund egentligen.
för tillfället sitter vi i bilen på väg mot Jumbo för att shoppa. Eller det är barnen som ska handla, dom fick en massa presentkort. Så vi får äran att fara och trängas med alla andra skinktrinda människor på mellandagsrean.

Dit for den

Jaha, så var det över för den här gången igen! Menar förstår julen. Igen en gång har man ätit halvt ihjäl sej, som om man aldrig sku ha sett mat förr o man tror att magskinnet ska spricka i sidan som man är mätt. Frosseri kan man lugnt säga.
Var på dagen till minnesstenen här i Lovisa och tände ett ljus för pappsen. Usch va tungt det var, bläää. Lade ett ljus bland många andras ljus. Kändes på ett sätt lite fånigt för det är ju inte pappas egen plats så att säga. Borde ta och kolla med församlingen om det finns nån plats för minnrsplattor för dom som är begravda annanstans. I varje fall tände vi ljuset, stod där en stund och jag grät ju som vanligt och vi hoppades att det inte sku börja regna. Vi hann ju hem i alla fall innan regnet stod som spö i backen. Så ljuset lär nog va slocknat för länge sedan...

Senare mot kvällen när vi frossat nästan klart, kom Julgubben. Alla barnen fick massor med paket, fast vi köpt bara ett per man. Dom var nöjda och glada o det värmde mitt modershjärta!


Kanske man sku måsta sätta ögat fast. Sambon på jobb, Matilda sussar så sött sen länge, jesse drömmer om sin playstaton han fick o Emmi snarkar här brevid mej. I moron är det Jesses tur att sova brevid mej. I morgon kommer mamma & co, så frossandet lär väl fortsätta!

God fortsättning!

Julfrid

Kan inte fatta att om 24 timmar är julmaten äten, julgubben gjort sitt besök, barnen är trötta och nöjda och julen är i princip över! Har inte ens en liten gnutta julstämning, men det är väl inte så konstigt med tanke på att regnet har öst ner hela dagen. Om man nu skulle vakna från koma och titta ut skulle man tro att det är vappen i moron och inte julafton.

Allting är klappat och klart inför morgondagen. Till och med skinkan är färdig, vad den smakar är en annan sak, men den ser rätt så ok ut i alla fall. Som sagt, i morgon den här tiden är jag klokare.

Hur julen annars kommer att gå är ett stort frågetecken. Vi har ju gäster, men jag tror att pappas frånvaro kommer att finnas där i bakhuvudet hela jävla dagen. Vi skall gå till gravgården här i Lovisa i morgon, till den stora minnesstenen och tända ett ljus, men det är nog inte samma sak. Skulle mycket hellre ha velat gå till pappas riktiga grav, nu när där är sten och allt…. sitta en stund där och bara vara, få gråta i fred och låta ångesten komma ut. Tyvärr är det lite väl lång väg att köra fram och tillbaka. Istället går min snälla moster dit till den graven och tänder ett ljus från mej och för en hyacint dit. Åh pappa lilla…. tänk om vi detta vetat förra julen… men kanske ändå bättre att vi inte visste. Man skulle ju tappa förståndet skulle jag tro.

Julen… för mej har det alltid varit en helg som man är tillsammans med sina nära och kära. Som barn tyckte jag egentligen inte alls om julen, kändes som om det skulle ha varit en massa flängande hit och dit. Endera var jag hos mamma eller pappa på julafton och for till den andra på juldagen och sen skulle det faras till alla släktingar och hälsa på, inte alls roligt. Julmänska har jag blivit först när barnen kommit, och nu har jag satt dem i samma båt som jag själv var en gång. Som tur har jag fått ha dem nu 2 år i rad hos mej flera veckor runt julen så de har inte behöva dela på julen.  Mina tankar kommer dock att även denna jul, som så många andra jular, gå till alla de kvinnor och barn som hamnar rusa iväg till skyddshemmen.Så jag skall nog komma ihåg mina egna känslor som barn och ge mina älskade barn en bra jul även detta år, hur det än värker i hjärtat av längtan till pappa. Jag skall krama dem och älska dem, och tänka på hur lyckligt lottade vi är som har ett lugnt och harmoniskt  hem, var inget våld förekommer.

Nu drar sej den här tanten undan och låter julfriden sänka sej över huset. Skall krypa upp i soffan med ett glas rödvin och en skål ischoklad.

GOD JUL ALLA LÄSARE! 

Behovet av att hjälpa andra

Sen pappa dog har jag känt ett enormt behov av att hjälpa andra, främst mänskor som har det mindre bra ställt. Och nu skall absolut ingen missförstå mej och tro att jag simmar i pengar, för det gör jag/vi inte!  Har funderat ganska mycket kring det här och jag tror att det är nånting som skall håller på att processa i hjärnan och som hör ihop med sorgen. Grejen är den att jag har väldigt många gånger det senaste halvåret varit så arg på mej själv för att jag inte hjälpte pappa mera än vad jag gjorde. Dels "borde" jag kanske ha varit där och städat åt honom någon gång eftersom jag visste att pappa inte var en städmänniska hemma. Det roliga var att han mer än gärna hjälpte till att städa hos oss, eller hos syrran, men hemma  = NOT! En annan sak som jag kanske sku ha borde hålla mej mera framme med var att hjälpa pappa ekonomiskt i och med att han var arbetslös. Men han ville alltid låna pengar och han var alltid jättenoga med att betala tillbaka på just den dagen det var överenskommet. Och nu pratar vi inte stora summor, oftast rörde det sej om 20€. Varför i helvete tog jag emot dom pengarna, när jag visste att han behöver dom mera än mej? Det finns massor med saker som jag ångrar så bittert idag, men som tyvärr inte går att ändra på mera, vad gäller pappa.  Ok, pappsen var väldigt envis och ville inte riktigt bli hjälpt, han hade istället ett behov att hjälpa andra. "Skit i mej, huvudsaken ni har det bra", lite det intrycket gav han.

Nåja, nu då som sagt har jag haft ett enormt behov att på nåt vis få hjälpa andra. Och jag tror faktiskt att det är en fas som nu ingår i mitt sorgearbete. Jag har alltid haft lätt för att känna för/med andra som har det svårt eller lider, oberoende om det är barn i eget land eller ett Afrika-barn. Men, nu den här hösten har allting nått sin spets på nåt vis och jag och sambon har faktiskt gjort något för saken: Skickat julklappar till barn i Finland nånstans som annars inte skulle ha haft en ända julklapp att öppna på julen, (istället köpte vi bara en julklapp/eget barn) och sänt pengar till både Rädda Barnen och Barnsjukhuset 2017. Och vet ni, det känns jävligt skönt att veta att jag kanske med små julklappar/summor har gjort stor skillnad för någon! För tillfället funderar jag ännu på om jag skulle borde börja betala månatligen en liten summa till Rädda Barnen… får se, kanske jag gör det!

Men, jag kan i alla fall med gott samvete fira jul i år och jag vet att pappa tittar ner på mej med ett litet leende på läpparna och tanken: "något lärde jag henne i alla fall".

Var är snön?

Julen närmar sej nog med stormsteg. Svårt att förstå att det är julafton om 3 (!) dagar. I alla fall när man tittar ut genom fönstret skulle man tro att vi har första maj på kommande och inte julafton. Har ingen som helst julfiilis i år. Och det beror säkert dels på att pappa är borta och dels på vädret. Vi har bjudit sambons mamma, pappa, bror och hans fru hit på julen så att jag kanske lite skall kunna skingra tankarna på att pappa inte finns hos oss i år. Fast han inte var fysiskt närvarande de 2 sista åren, visste jag att han hade det bra hos min syster och hennes familj och behövde inte vara ensam. Och mat fick han, så mycket han bara orkade äta. Hittills i år har en så konstig tanke tagit form i huvudet som att pappa måste vara ensam i år, och dessutom långt nere under marken. Heeelt sjukt! Han är ju död och har absolut ingen aning om var han är… eller har han?? DEN tanken har slagit rot i huvudet på mej och vägrar att lämna mej.

Vädret ja…. det kan jag inget göra åt, men snö lär man ju inte se något av, fast jag hoppas in i det sista att det skulle komma ens lite snö på julafton. Alla paketen har vi paketerade och gömda lite varstans i huset, och paketen som vi köpt åt andra barn är utförda till rätta "tomtarna". Skinkan är i frysen och väntar på att tas fram och allting är liksom färdigt hemma, men icke sa nicke om julfiiilisen :(

På juldagen kommer mamma med sin sambo hit, så denna jul kommer att vara fylld av trevligt besök av nära och kära.

Betyg

Idag när jag sökte Emmi från skolan var hon arg som ett bi och hade nästan skruttat ihop betyget (tur att det var inne i en plastficka). Frågade vad som var galet: Jo, hade hade fått ett sååå skitbetyg (hennes egna ord). Jag måste ha sett ut som ett frågetecken, eftersom jag vet att hon är noga med läxor och kan faktskt räkna, läsa, skriva, ja allt, så hon veckla upp betyget med orden : se själv!! Tittade på det och kände att blodet rusa ner i tårna på mej med: alla hennes kryss var längst eller näst längst till vänster!! Trodde inte mina ögon! Men, efter en närmare titt på betyget hade dom ändrat ordningen på vad som var bäst eller sämst. På våren var det bästa längst till höger, men nu längst till vänster! Lite lurt allt skulle jag säga! Så innan vi kom hem hade jag mer än en nöjd tjej i bilen <3

Kan inte annat än vara stolt över mitt äldsta barn!

Julstök

Idag har vi haft julförberedelser så gott som hela dagen! Med samma på morgonen när jag fört barnen till skolan/förskolan var jag till butiken och handlade allting som bara gick att handla inför julen. I princip allt annat utom brödet och grönsakerna och frukter. Sen hem med alla kassarna och så började jag steka pyttesmå kötbullar. Så små gör jag bara till julen. Sen mera ischoklad, tredje eller fjärde satsen, har tappat räkningen. Mot kvällen bakade vi pepparkakor med barnen som vi sen garnerade och pyntade. Kanske julen kommer ändå även i år.

Julkort

Som så många år så har vi igen i år fått en massa julkort. Alltid lika trevligt, men tyvärr är jag inte lika pigg på att skicka som alla andra är. Jag lade av för många år, för oftast köpte jag hem dom, skrev dom, köpte till och med frimärken, men av nån underlig anledning fick jag dem aldrig iväg till postlådan! Dom blev alltid liggande på köksbordet, konstigt. Så, jag beslöt att jag inte ens ska försöka skriva/posta mera, dels gjorde jag ju en massa onödigt jobb, dels så for det ju en massa pengar rakt i soporna.

Men, idag damp det ner ett julkort, som värmde extra mycket! Och snälla ni, speciellt ni som skickat åt oss, ALLAS kort värmer och glädjer, men det här kortet värmde extra. Kortet var adresserat till mej med mitt namn på och en hälsning om en god jul och ett gott nytt år. Avsändaren "din fars gode vän och hans namn". Heeeelt fantastiskt! Och helt oväntat! Och jag vet att det var en mycket god vän till pappa här i Lovisa, pappa hjälpte honom med en del saker, dom fiskade tillsammans och tog visst en öl eller två tillsammans också nångång. Och jag minns även hans reaktion när jag måste ringa det bedrövliga samtalet till honom, som till så många andra, och berätta att pappa gått bort. Av nån anledning tyckte jag helt enkelt att det var hemskt! Fyy usch…

Pappa hade även en god vän i Ekenäs som han hade känt i många år, dock de senare åren kanske inte varit i så mycket kontakt eller umgåtts, men alltid pratat om honom med värme. Samtalet till honom bävade jag också för, kände mej helt livrädd och hjärtat pumpade när jag knapprade in hans namn i pappas telefon. Även av honom och hans fru har jag fått många fina ord på vägen de gångna månaderna och till dom skickar jag också många varma tankar så här inför julen. Ni är ALLA guld värda!

Ett halvt år

Ett halvår har gått sedan pappa revs ifrån oss, hastigt och alldeles för tidigt. Ibland känns det som en evighet sen han dog och ibland känns det som om det sku ha varit förra veckan. Ångesten som kommer bara jag tänker tanken att han är död, eller bilden som rullar framför mina ögon hur han såg ut när han låg död i sängen… håhå gott folk, undrar bara när det skall lätta….

Det är så mycket som har hänt sen han försvann, det har varit mycket sorg, men även mycket glädje, med tanke på att vi fick lilla-vilda-Matilda. Men på nåt vis känns det som om jag faktiskt inte har kunnat glädja mej till 100 %, inte för någonting och inte på ett sånt vis som jag skulle ha gjort om han inte skulle ha dött. Och jag vet att det är massor som har hänt som pappa skulle ha varit så oerhört glad och stolt över, om han bara hade fått vara med oss och uppleva alla dom här sakerna. Därför kan jag bli så förbannat arg på honom ibland! Känns som om jag skulle kunna skrika och gorma åt honom om han sku stå framför mej. Varför sku han lämna oss? Varför dog han? Varför gjorde han på det här sättet? Varför, varför, varför???? Blodet rusar och tankarna far med ilfart i huvudet en stund innan jag igen lugnar ner mej och inser att man nog inte själv väljer när man vill dö i hjärtattack. Inser att jag vet att pappa kanske inte just nu sku ha vilja dö OM han skulle ha fått bestämma. EN sak har jag dock blivit ett med: Jag är innerligt tacksam att pappa fick dö som han ville : fort som bara fan utan att själv fatta vad som händer och utan smärta!

urk fyyyy

Håhå, vilken jävla dag :( Var ut och äta igår med jobbarkompisarna och det var säkert nåt fel på maten. Har mått så dåligt idag… eller kanske det var fel på vinet, ölet, cidern eller likören? Mår nog skunk (Pippis uttryck). Men roligt hade vi och det är väl det som är huvudsaken! Och det var så trevligt att se alla, speciellt dom som jag jobbar med sida vid sida. Vi hinner aldrig skvallra när jag är och handlar, men igår hade vi många timmar tid att riktigt skvallra lös!

Pappas doft

Var idag i källaren och fick plötsligt, helt ovänt, en sån lust att få känna pappas doft. Den kom från ingenstans men den va sååååå stark. Sambon lyfte ner lådan var pappas skolväska med en del av hans skolhäften och hans Adidas collegerock är (otvättad). När vi redde upp hans lägenhet så kunde jag bara inte kasta bort den, och inte min syster heller, och jag tog hem den och packade ner den i en låda. Och nu fick jag en så stark lust att få känna hans doft…

Lyfte försiktigt upp den och begravde näsan i den…. oooh vad gott den doftade! Det var inte helt samma doft i den längre (den hade tagit upp lukt från källaren), men den fanns där! Gud vad gott den doftade, nästan precis som pappa doftade! Satt en stund med näsan begravd i den, grät bittra tårar och kände mej oerhört tacksam över att han varit min far, i vått och torrt, och älskade mej precis som jag är, med alla mina fel och brister.

Det lider mot jul

Det lider mot jul, vare sej man vill eller inte. Den här julen kommer onekligen att vara helt annorlunda än alla andra jular hittills. Dels har vi lilla vilda Matilda, vilket är supermysigt, men dels är pappa borta. Han var de 2 senaste jularna hos min syster, så hans fysiska närvaro kommer inte att vara annorlunda, men inom mej vet jag ju att han inte heller är hos min syster. Och hela faderullan med julen kommer att kännas annorlunda, herregud ingen som ringer var och varannan minut och frågar om jag kommer ihåg skinkan som är i ugnen :)

Har lyssnat på julsånger (jo, faktiskt) nu några dagar här hemma med Matilda, och vissa av sångerna får  tårarna att bränna bakom ögonlocken och klumpen att växa i bröstet. Och det är just dom sångerna jag vet att pappa tyckte om. Det konstiga är att fast pappa var finsk, fast han nu aldrig prata finska med oss barn, så gillade han svenska sånger mera än dom finska.

Inkommande måndag är det ett halvt år, ETT HALVT ÅR (!!) sen pappa dog. Vart har tiden tagit vägen? På ett vis känns det som en evighet sen jag såg pappa, eller prata med honom, men på ett annat vis känns det som om tiden skulle ha stannat. Eller, som sambon sa, "snart är det ett halvår sen Matilda föddes". Just det, fortsättningsvis ser jag tydligen bara den sorgliga, dystra, mörka sidan av allting, TROTS att det är ett halvår sedan jorden för en stund upphörde att snurra. Det är väl bara att inse att det kanske är så som alla sa för ett halvår sen: Tiden läker alla sår, och allting har sin "mening". Tyvärr har jag inte ännu kommit underfund med den "meningen" med att pappa dog.

Jul, jul, jul...

Idag har jag städat och torkat damm i hela huset för att vi skulle kunna julpynta när barnen kom hem. Städat o fejat hela dagen, men inte torkat skåp, bakom spisen eller på andra helt galna ställen som min mamma alltid gjorde. Om mina gäster som kommer på julen går i mina skåp och tycker att dom är orediga, ja då kan dom själva börja städa dom då! Jag kan nog plocka fram dammtrasan åt dom :)

Men, julpyntandet ja…. *suck* Det hela började redan när jag plockade fram alla de gardiner vi köpte förra till julen till det "gamla" huset. Tror ni dom passar hit? Haha, det va nog pyttsan de, skuuuuuuunk som Pippi skulle ha sagt! Dom gardinerna vi hade i förra huset i vardagsrummet såg ut som dvärggardiner här och så var det med alla gardiner. Så fick i rask takt börja leta efter nya gardiner/tyger. Och min rara svärmor sydde åt mej, snäll som hon är. Och vi plocka fram lådan med julpynt, fulla av iver, när barnen kom hem och satte igång att pynta. Tittar mej för tillfället omkring och undrar vart i hela världen alla pynt är? Dom helt enkelt drunknar hit i det nya huset. Det pyntet som var passligt i det "gamla huset" är nu bara en droppe i havet här! Grrrr…

Tur att vi köpte en överstor plastgran till det gamla huset, kanske den ser ok ut här, bara vi hittar den lådan någonstans!

Presentask

Här är en presentask som jag har vikt av en stor dubbelsidig kartong. Om jag minns rätt var det 28cm x 28cm, men är inte helt säker. Men ju större kartong, desto större ask.  In i asken lade jag ett presentkort och utanpå lade jag med små söta klädnypor fast grattis-kortet.

Här är asken färdigvikt. På flikarna har jag mätt och klippt ut några lager rosa och vit kartong, den biten som kom utanpå var alltid lite minde än den som var under. Den sista rosa kartongen har jag rivit. Kanterna färgade jag med svart färgpenna för att få ett lite schaskigt intryck.

Så här ser asken ut ihopvikt. Lade den ännu i press att den blev så gott som helt platt.

Så här såg den färdig asken ut, klar att ge bort! Inuti alltså ett presentkort.

 Närbild på kortet

Härliga snöiga lördag

Idag har vi haft en lung och skön lördag jag och Matilda. Sambon var på jobb på dagen och vi töser var i stan och strosa i butiker lite och tittade på alla härliga julpynt. På kvällen har vi bara tagit det lugnt och myst, alla ljusen brinner och snön dalar utanför fönstret, sakta och stilla. Lilla Matilda sover, sambon i bastun och jag chillar med mina nya "kvällspåpår"

påpårna

på fötterna och ett glas rött. I morgon kommer mina andra småttingar och denna gången blir dom lite på 5 veckor! på "what to do"-listan står det julpyntning, julpyntning, ännu mera julpyntning, julbak, julstök och JUL. Kan livet bli så mycket bättre? Omgiven av sina älskade och nära och kära!

Mina tankar går till min sis som ligger på sjukis i Ekenäs för blindtarmen. Allt skall hon nu också måsta gå igenom… Kämparkramar till henne och jag hoppas hon inte har alltför ont i natt. I morgon blir det antagligen operation.

Gravstenen

Igår kom vi hem från Ekenäs, därför har jag inte bloggat så flitigt de senaste dagarna. Vi har varit några nätter i Tenala hos min moster och så hälsat på hos min syster och hennes familj ( o lilla gosia Moa) och förstås har jag "hälsat" på hos pappa varje dag vi där. Och äntligen hade hans egen sten kommit!

Alla dom gångerna som jag hittils har varit vid graven, har det på något vis känts konstigt att lägga dit blommor som jag visste att pappa tyckte om eller tända ljus där när pappas namn inte har funnits där någonstans. Där har varit farfars och farmors namn (farfar har jag aldrig ens sett och farmor dog när jag var 4 år) och så min farbror som jag inte heller minns så mycket av. Och fast jag har vetat innerst inne, i djupet av min själ att min älskade pappa också ligger där nere under metertalet av mylla, så har det känts som om att han nog inte är där, eftersom hans namn inte finns där, det finns liksom inte nåt "bevis" på att han är där. Fast jag var på kistläggningen och såg att det var pappa som var i kistan och fast jag var på begravningen och såg när karlarna sänkte kistan ner i graven…. Ändå så har jag inte kunnat inse att pappa är där.

Men nu hade då stenen kommit! Det var det första vi gjorde när vi kom till Tenala så körde vi rakt till graven. Men gravgården är nog inget trevligt ställe att gå till när det är bäcksvart ute! *ryser* och där  var stenen, äntligen, efter alla dessa månader!! En egen liten minnesplatta lagd på graven framför stora stenen, med bara pappas namn på! Och det kändes som om någon sku ha slagit mej i magen med all kraft! Kippa efter andan och tårarna börja rinna längs kinderna! Det var som om det nu först skulle ha sjunkit in i min motstridiga hjärna att pappa faktiskt finns där, han kommer inte tillbaka mer. Kanske jag nu äntligen kan gå vidare i sorgen eftersom det har känts som om inget kommer ut mer, allting blir bara en stor klump i bröstet. Men kanske nu….

kalasat

Nu har vi varit på 60 årskalas och ätit oss halvt fördärva på goda kakor; smprgåskakor i olika ertappningar och kakor av alla de sorter. Håhå, vart orkar man egentligen sätta all mat? Jag bara undrar? Kakor, kakor och ännu mera kakor! Och nu avslutar vi denna kväll med lite champagne <3

… and it´s down!

Jihaa!!! Den e döööööd!!! Trallallaaaa!!! Trodd aldrig att jag sku bli såååå glad över att ha dödat någonting, i eget hus dessutom, men det här kändes bra! Tyvärr har jag ingen bild att sätta upp, sambon var snabb i vändningen och förde ut den innan jag ens hade vaknat. Men, huvudsaken är ju att den inte kommer flere gånger. Stor hade den dessutom varit, yäck!

Slutet gott, allting gott! Nu skall jag fara och köpa ny uppsättning kryddor!

The mouse in our house

Vi har fått en olaga hyresgäst, en jävla MUS! :( Hyj fyyyyyyyy faaaaan! Märkte igår när jag öppna lådan var vi har våra kryddor att många av påsarna var sönderätna och kryddorna var runt i hela lådan. Nice! Som tack hade den lämnat skit efter sej, förbannat ändå! Nå, vi kasta bort det som var påätit, städa lådan och sambon gick ner i källaren och hittade var den högst antagligen slapp in i huset. Händig som han är så stängde han igen hålet och vi hoppades på att vi fick den utfryst.

Jovisst, i några timmar hörde vi inget av den, ända tills kvällen var det tyst. Vi hoppades på att den dött av all chili den hade ätit, men nixpix! Barnen sov, sambon på jobb och DÅ hörde jag hur det prassla i lådan igen! Aj saaaakeli att jag blev arg! Smög mej  fram till lådan och lyssnade och, jovisst, festen var i full gång igen! Tror ni jag våga öppna lådan? Rätt gissat; det gjorde jag ju inte :)

I förmiddags tog jag äntligen mod till mej och öppna lådan och på några nya kryddor hade fanskapet smakat och igen en gång lämnat sitt skit-tack. Idag blir det mord i vårt hus!

….fortsättning följer,…..

Julklappar

Har paketerat julklappar hela veckan. Nej, det har inte tagit hela veckan därför att det är många, utan för att jag har lagt ner ganska mycket tid på dom, tänkte att det är ju jättetrevligt att ge bort ett paket som också ser trevligt ut. Har försökt paketera dom på ett sånt vis att det inte finns två likadana. Endel av dem kommer att vara på samma plats på julen så det är ju mysigt tänkte jag om inte alla är lika :)
Tyvärr har blixten gjort sina fula spratt, men hoppas ni ser ideén i paketen i varje fall.

Här är dom 3 första som jag paketera. Tyvärr har blixten gjort det pappret som har bilder på sej mycket blankare än vad det är i verkligheten, Lite blank är det men inte så där mycket. Etiketterna är dom som jag pysslade tidigare (eget inlägg uppsatt om dem).
Paketet till vänster: det röda som går över paketet är spillbitar från det röda pappret.

Här är samma paket som på bilden ovan, bara lite närmare taget. Rosetten har jag knutit själv och satt fast på paketet med dubbelsidigt tape. Det har jag förresten använt till alla paket, det syns inte så det ser fint ut. Pappret har jag vikt in och passat så att papperskanten blir på endera vänster eller höger sida på paketet, inte mitt på alltså.

Här är 4 paket till. Igen gjorde blixten det mönstrade pappret superblankt :(
Den lilla grejen som jag limmat fast på "väskpaketet" måste nog bytas, den passar inte där som "lås".

Igen har jag använt rött paketpapper (spillbit) på det här paketet som är inslaget i brunt papper. Även paketrosetten är gjord av samma röda papper. Det bruna har varit mitt favoritpapper i år, får liksom lite gammeldags touch. Dessutom är det jättehållbart. Till det här paketet hör kortet som ligger hän ännu bara löst utanpå.

Här är igen det bruna pappret använt som omslagspapper och det röda pappret piffar upp paketet. På det här paketet har jag veckat det röda pappret innan jag lagt fast det på paketet.
Paketrosetten är gjord av brunt papper och 2 stripes rött pappet som piffar upp den lite. Har även använt prickigt "vanligt" paketband, lite bredare än det tunnaste bandet, som jag tvinant runt handen många varv, knutit fast på mitten och klippt upp öglorna som bildades och krullade dom. Några band splitta jag på hälften med sax. Måste nog köpa inom snar framtid splittaren som finns att köpa i butiken, det går säkert så mycket lättare med den. Silverbandet är riktigt tygband. Tygband har jag använt på alla paket i år (utom på väskan), ger en lite lyxig touch på nåt vis tycker jag.

Det här är ett enkelt paket som blir extra fint av att  jag har lagt lite tygband på det istället för vanligt paketband.



Hoppas ni blev ens lite inspirerade!

trött, tröttare, tröttast…zzzzzz

Så sitter jag igen då vid datorn och klockan är nästan mitt i natten *gäsp* Varför skall det vara så himla svårt att krypa i säng när klockan ännu är lite och dessutom när ögonlocken ren vid det här laget hänger ner på kinderna som andra kameltissar :)

Idag hade vi då gäster här och kan ni tänka er att dom gillade faktiskt rulltårtan som jag fick ihop igår efter många om och men! Jihaaaa! Till och med min egen fröken åt 2 bitar! Fast hon igår var orolig över att ingen säkert  kommer att tycka om den när jag alltid misslyckas med mina kakor. Sanningen kommer ju från barnens mun (och fullhundars). Senare på kvällen var jag på Partylite party till en kär vän och fyllde på ljusförrådet för den ankommande julen. När jag kom hem innan barnen kröp i säng tittade vi på några avsnitt av Pippi och det är alltid lika skoj!

Nej, om jag nu ändå skulle ta o ge efter för tröttheten och krypa ner under täcket. Min son ligger redan där och snusar så sött <3 Gonatt mina vänner!

Aj satan ändå!

Alltså nu blir jag arg, såå arg! Får gäster i morgon och jag tänkte jag skulle baka lite. Dessutom skall det lagas glutenfritt, men jag tänkte att det är peace of cake liksom…. Bör kanske nämnas i det här skedet att jag är en urusel bakare… Nåja…

Första rulltårtsbottnet bränner jag. Det andra ser hur fint ut som helst och jag känner mej stolt och stjälper opp det på ett sockrat bakplåtspapper och drar bort pappret… Tadaa! I mitten fullkomligt rinner smeten, så det hamnar också i soporna. I det här skedet är äggen slut så stackars sambon hamnar till butiken. (Sorry älskling!) Tredje bottnat lyckas äntligen och till och med smörkrämen lyckas. Och kan ni tänka er att jag till och med fick den ihoprullad och nu ligger den så fint i kylskåpet och väntar på morgondagen.

Så var det tur för sandkakan, lättare än det kan det väl inte bli tänkte jag. Haha, såååå fel kan man ha! Har minst halva smeten kring i ugnen och huset fullt med rök!

JAG GER OPP!

(men smeten smaka bra iaf)

Sandkakan

Sorgen

Jag märkte när pappa hade dött, att folk gick över på andra sidan gatan, eller "såg" en inte i butiken. Speciellt yngre människor. Men det är väl så, att det är svårt att möta folk med sorg. Du vet inte vad du ska säga, vad du ska göra, eller om du ska stå på huvudet eller fötterna. Jag vet, för jag har varit likadan själv. Det ÄR svårt att möta folk med sorg. Men på min "sorgeväg" har jag ju nu fått lära mej, om man man säga så, vad man ska säga, eller inte säga. Och man behöver ju inte alltid säga något, det räcker med en kram, "jag deltar i sorgen", eller en nick om man inte vet vad man ska säga.

Jag minns när det gått ca 1 vecka efter pappas bortgång, mötte jag en ytlig bekant i butiken. Hon stanna och titta på min mage (var ju höggravid då ännu) och skratta till lite och sa "bebin din håller dej tydligen vaken på nätterna", hon visste alltså inte om pappa. Jag svarade helt lugnt och sansat "det också, men min pappa gick bort helt plötsligt så det är lite tungt och mycket att tänka på just nu", eller nåt i den vägen. Jag såg helt klart att mänskan mittemot mej blev chockad, till en början, började sen "oja och voja sej, oj så hemskt, va han gammal" innan hon kläckte ur sej (innan jag ens hade hunnit svara på en ända fråga): "tog han livet av sej?" WTF?? I det skedet kände jag hur blodet bara rann ner i benen på mej… hur kan man ens fråga så?? Så DET skall man absolut inte fråga!

Stötte på en bekant tidigare i veckan, hennes man gick helt plötsligt bort han också, dock ännu många år yngre än pappa. Jag såg henne på håll och jag kände först hur hjärtat hoppade över ett slag, hon såg så eländig ut, krossad, dunkad till marken helt enkelt. Men den här gången hörde jag inte till dom som smet in bakom hyllan i butiken, utan istället gick jag rakryggat fram till henne, kramade om henne och beklagade sorgen. Vi grät några tårar tillsammans, hon över sin man och jag över pappa, men för en stund, ett litet ögonblick, var vi förenade av sorgen. Efteråt kändes det skönt på något konstigt vis, kan inte riktigt förklara. Kändes som om jag hade gett lite styrka och hopp åt en medmänniska.

Alla dom människorna, vänner, bekanta eller ytligt bekanta, som visste vad som hänt, som kom fram helt modigt och rakryggat, gav en kram eller några tröstande ord på vägen, det gav mej tröst och en liten påminnelse om att jag inte är lämnad heeelt ensam i den stora världen. Det fanns även dom som kom hem till mej med blommor, och det kändes skönt att veta att det finns folk där om jag vill prata fast jag inte för tillfället var pratglad och på gott humör.

Nu har det då gått 5 månader och jag känner det som om folk inte längre förstår hur jag ännu kan sörja. Eller så frågar dom hur man mår eller har det och när man nämner pappa så ser dom på en som man inte skulle vara riktigt klok och så byter dom samtalsämne! En vän fråga av mej, med stora ögon häromdagen: "alltså saknar du ännu din pappa?" . Så sa min vän, utan ens att blinka, att hon inte kommer att sakna sin pappa,  på det viset, att hon inte kommer att märka så stor skillnad i hennes liv när han är borta! KLART att jag saknar min pappa, pappa är och förblir en jätteviktig person i mitt liv. Han har lärt mej det jag kan och på grund av honom så är jag den jag är, så jag kommer alltid att sakna honom. Han fanns alltid där när jag var liten och även som vuxen fanns han vid min sida, vad som än hände. Han har aldrig gett mej stora saker,  pengar eller fina bilar (eller ens körtkort), men det han gav mej är ack så mycket viktigare: moral, självkänsla, trygghet, kramar, en stor och varm famn och kärlek, massor med kärlek! Det fick mej att inse hur tacksam jag skall vara som har haft en sådan far som jag har haft, det är inte så självklart för alla! Hur tacksam jag skall vara för den tiden jag fick med honom, fast den blev alldeles för kort.

                                                   "Jag kramar dej i tankarna       

                                                         och tackar dej så ömt

                                                   för all den kärlek du mej gav

                                                      den finns i mitt hjärta gömt"

Matilda 5 månader

Idag blir lilla vilda Matilda redan 5 månader! Vart har den tiden farit? Tycker typ att det var förra veckan hon föddes… Men, det har ju som bekant hänt en massa saker här så… det är väl egentligen inte så konstigt att tiden går fort.

Matilda hemkommen från rådis <3

Matilda hade sin 5 månaders granskning idag och dagen till ära fick hon vaccin, 3 stycken!! Herregud säger jag bara! Men nu behöver hon få nästa först vid 1 års ålder. Allt var bra, växer fint, längden hade kommit nästan 5 cm till sedan vi var senast, och hon har varit tydligen hemma vid "matatiderna"  :)


Medan barnen var i skolan/förskolan paketera jag några julklappar, kommer eget blogginlägg någon dag om det.













När vi kom hem fick barnen baka muffins, mums :)

Barnens tankar...

Har idag pysslat en bok, som jag tänkte skriva ner barnens tankar, roliga uttryck, funderingar osv. Borde ju har gjort det här för många år sen när Emmi föddes, men…. bättre sent än aldrig väl? Boken, eller häfte är det väl, köpte jag från Ikea när vi var dit i veckan, och nu fick den en ny pärm så att säga.






Så här tråkig såg den ut när den kom hem med mej från Ikea :)









Här har jag redan skurit ut vitt och svart cardstock som jag limmat fast i boken. På sidan är ännu ett vitt carsstock + rutiga rosa pappret klippt till önksad storlek med figursax. Även vintage-fotot och svarta cardstocket till det är klippt till rätta storlek. Det rosa pappret som är längst ner är vitt kakpapper som jag färgat med 2 olika rosa stämpelfärger. Rosa spetsband är också färdigklippt. 
(Hoppas ni står ut med min bordduk)

Här är den som färdig. Den rosa färgen är inte så där gäll, utan mera gammeldagsrosa.

Fotot, det rutiga pappret och orden är fastsatta med 3d-dynor för att få mera dimension på det hela, annars ser det så tråkigt ut. Kakpappret skrutta jag ihop till en boll och släta lite ut innan jag limmade fast det. 2 små satinblommor och vitt organzaband fick pryda det hela.


Lämna gärna en kommentar :)

Psalmer och begravningstankar

Vi vet alla säkert känslan när en låt, vilken som helst, helt enkelt bara fastnar i huvudet och man går och sjunger/nynnar på den, hela dagen, ibland till och med flere dagar. Beroende på vilken låt det är, så är det kanske riktigt roligt att nynna på den, men när det är psalmer som far fram och tillbaka i huvudet vissa dagar så är det INTE roligt!

Vissa dagar är helt hopplösa! Det börjar med samma på morgonen när jag vaknar, och oftast pågår det hela dagen. Säkert jätteroligt för Matilda att höra på psalmer hela dagen! Som tur är så vet hon ju inte vad det är för sånger *fnissar*

Allt som oftast är det två olika psalmer som tvinnar i huvudet, och det är dom vi hade på begravningen. Dom psalmerna som vi valde med min syster var psalmer som vi tyckte passade ihop med pappa. Vi lyssnade på olika psalmer, kändes som om vi gick igenom hela psalmboken, vilket vi ju nog inte gjorde, innan vi bestämde oss. Och det är dom här två psalmerna som far av och an i huvudet vissa dagar. Dom äldre barnen brukar lyssna, till en början tysta tittar dom på mej och liksom väntar att jag skall börja gråta, innan dom till sist frågar om vi inte kan byta sång nu.

Pappa var inte gudlig, inte ens en liten gnutta, så vi hade aldrig pratat om dom här sakerna, vilket man ju borde göra. Minns ännu så tydligt att när pappa pratade här hos oss ännu dagen innan han dog, att han vill att det skall gå fort, att jag hade på tungan att fråga vart han ville bli begraven och hur? Men det kändes inte rätt att fråga, tänkte att tänk om han tror att vi går och väntar på att han skall dö, jag hinner nog sen senare fråga dom här sakerna. Haha!

Så, där stod vi med min syster, men en död far och hade inte en blekblå aning om var han skulle begravas eller skulle han brännas? Fan vilka svåra frågor egentligen! Vi diskutera saken fram och tillbaka, kändes som en evighet, vilket det absolut inte var, för 2 dagar efter att pappsen gått bort hade vi allting i princip fixat, bestämt och klart! Här kommer vi in i igen på den intressanta biten hur hjärnan fungerar i chocktillstånd!

Vi visste dock båda att pappsen oftast den sista tiden hade pratat om att flytta hem till Ekenäs tillbaka, så vi bestämde att han skall begravas i Tenala, i samma grav han redan begravt sin mamma, pappa och yngsta bror. Tanken på att han skulle brännas upp kändes äcklig just då, (idag är jag inte lika säker längre, funderar mycket på hur han nu ser ut, hur illa han luktar, är han helt oigenkännbar,) så en vanlig begravning fick det bli. Alla blommor skulle väljas, psalmer bestämmas, kläderna som pappa skulle ha i kistan eftersom vi var överens om att han skulle ha egna kläder på sej, vad skulle bjudas, begravningsannonserna fixas, osv osv. Allting blev bestämt i varje fall utgående av vad vi trodde att pappa skulle ha tyckt om! Och det känns bra, vi gjorde vårt bästa och vi hoppas att pappa är nöjd. Pappa fick komma hem till Ekenäs, dock inte på det sättet han hade hoppats på, men i fint "ekipagé" som han sa en gång. Hem, för att bli maskmat….

Flere julklappstags

Idag har vi pysslat många timmar med Emmi. Hittade en massa trevligt material när vi var i Jumbo i Sinelli. Hade på förhand kollat lite vad de har för utbud så jag visste ungefär vad jag skulle ha, men när jag väl kom dit blev jag helt galen, fanns ju så massor, i alla de färger! Jag kände mej som ett litet barn i godisaffären :) Men det blev några stämplar, några stämpelfärger, en massa kartong, julklappar till Emmi, embossing-glitter mm. Det där med att embossa måste jag nog öva på ännu, fast jag hade trott att jag skulle få fina guld-stämplar till mina julklappstags.

Alla 4 tags

Har lagat till 4 olika tags idag (och några som for i soporna), 2 på vit bakgrund och 2 på brun. Den nere till vänster o den uppe till höger är på bruna tags lagade och dom andra på vita. Dom är alla "färgade" med olika stämpelfärger, den nere till vänster med en Distress Ink (fire brick) och dom andra med Brilliance Silver.
Den uppe till vänster och nere till höger är båda stämplade med (old paper) färg från Distress Ink-serien med stämplar från Artemo-serien. Texten "Rauhallista Joulua" är stämplat med en trästämpel, olika färger på olika tags. På den till höger nere har jag också använt lite vitt glitter. Bådas kanter är färgade.



På den uppe till vänster har jag försökt embossa bäret, men det blev inte så bra. Träna, träna, träna är dagens ord. Kanten har jag färgat med svart färg.




Fåglarna är stämplade med färg från Encore-serien, helt ljuvliga färger med metallskimmer. På hyllan i butiken fanns det hur många olika färger som helst men hem kom 2 olika, Satin Rose och Pink.

Distress Ink finns även dom i massor i olika färger och nyanser, som dynor, flaskor, pennor…ja vete gudarna hur många olika. Lovar att bara jag blir lite mera van med allt det här så skall jag fota alla olika steg för sej som jag gör.

 Här är 2 av Emmis skapelser idag, inte illa!

Paketrosett

Lovade att lägga upp beskrivning på hur man lagar paketrosett och här kommer det.

Till den här rosetten har jag använt vanligt vitt A4-papper men man kan använda vilka spillbitar av presentpapper som helst, färgat papper, tidningspapper mm mm mm, det är bara fantasin som sätter gränser :)

Här har jag klippt till alla "stripes" och dom är alla ca 1,5 cm breda. Bredden OCH längden kan man ju klippa till hur som helst beroende på hur stor rosett man vill ha:

3st 28cm långa
3st 23,5cm långa
2 st 18,5cm långa
2st 11,5cm långa
2st 5,5cm långa (av vilka jag fick bara en att rymmas)

(Hoppas ni inte blir störda av min gamla julbordduk som jag har som underlag när jag pysslar att det inte hamnar lim eller dylikt på bordet)





Sen "viks" dom på detta vis. Själv har jag använt dubbelsidigt tape som syns på första bilden (köpt från Tiimari) och dom limmas ihop på mitten, en flik i taget alltså.










Här är dom alla ihopvikta, utom den ena minsta biten för jag anade att jag inte får den att rymmas ändå, och rätt hade jag.

Sen lägger man dom i kors på varandra, med början från dom största. Här har jag satt dom 3 största i kors på varandra och limmat ihop med med tape på undersidan i mitten på dem alla.

KLART! Här är dom alla fastlimmade i varandra och den här är ca 11cm i diameter som färdig, alltså ganska stor. Tyvärr är den rätt så tråkig när det var ett vanligt vitt papper, men med färgat papper eller presentpapper blir resultatet helt annat.

Här är en till rosett lagad av randigt paketpapper och den är 9cm i diameter och ganska mycket mindre. Om man lagar mindre rosetter så behövs inte lika långa, eller många, stripes.

Ha det så kul med ert pysslande! Och kom ihåg: fantasin har inga gränser på material som kan användas!

Känslornas berg och dalbana

Känslornas berg och dalbana kan jag lugnt säga att jag varit med om de senaste månaderna. Först somnade älskade pappa bort den 16.6, och den 25.6 föddes lilla ljuvliga Matilda.

När jag hittade pappa död så måste jag antagligen ha farit i chock medsamma, för jag minns inte så mycket av vad det hände sen. Allt är som i en dimma. Hade mitt ex med (för han hade nyckeln till pappas lägenhet) och han ringde till min sambo och 112. Ambulans skicka dom inte ens, dom hade haft mitt ex att kolla om pappa var stel och det hade han varit så de skicka bara poliserna. I nåt skede drog mitt ex ut mej från lägenheten och där satt vi sen på trappan ute och vänta på poliserna, i över en timme!  Minns att jag tänkte då att va fan ska ja sitta här för, finns så mycket att göra! Hm, de var söndag… Men hjärnan arbetade för fullt, chocken antar jag. Sen kom poliserna och de börja fråga en massa frågor, typ när jag senast pratat/sett honom osv. Minns att jag stod där och bara stirra på pappa, väntade liksom att han skulle slå upp ögonen och blev irriterad på poliserna som stod där och prata och fråga om pappa, som om han skulle ha varit död! Men han slog inte upp ögonen, fast han såg så lugn och sovande ut. När dom skulle undersöka honom ifall han hade något yttre tecken på våld, då gick jag ut, där gick fan gränsen: nu skulle dom börja peta på han också! Mådde så illa att jag tänkte spy i blomrabatten utanför ytterdörren!

Nån hade rikt efter likbilen(hyj vilket ord) för den dök upp och efter en stund kom dom alla ut med pappa på en rullande bår, inlindad i ett vitt lakan eller något liknande. Dom hade inte lindat den ordentligt så jag såg att han hade pyjamasen öppen och att dom verkligen hade undersökt honom.

Kom hem och började ringa runt till släkt och vänner och jag tyckte det var så jobbigt! Ringa och berätta för folk att han var död! Kändes som om jag skulle måsta trösta dom, va fan? Till pappas telefon ringde också folk och ville bara höra att stämmer det vad ryktet säger i Ekenäs, att han är död!? Det var bara nån timme efter att jag hittat pappa.

Nästa dag kom min system hit och vi var o tittade på pappa och jag hade samma känsla igen: han slår nog snart upp ögonen, ha sover ju bara! Efteråt for vi till hans lägenhet och gick igenom den, vad skall sparas, kastas, föras till insamling osv. Jobbade antagligen i chock, för nu efteråt kan jag inte kasta någonting. (Kommer tillbaka till det snart.)

25.6 föddes sen lilla Matilda. Dom hade ordnat krishjälp åt mej från rådis och jag hade gått där 2 ggr redan då och jag berättade åt henne helt öppet att jag var livrädd att jag skulle börja hata babyn eftersom jag kände det som om att pappa hade måsta dö för att babyn skulle ha "rum". Kändes som om allt var babyns fel och helt plötsligt kunde jag inte glädjas över babyns ankomst längre, allt kändes så fel och orättvist. På samma gång hade jag dåligt samvete gentemot min sambo för det var hans första barn och han väntade med spänning och plötsligt kändes det som om han inte heller vågade glädjas för babyn längre. Allt var så "sekasin" ! Kändes som om babyn inte alls behövde komma till världen, för mej var det riktigt det samma!

Men så kom hon, med en sjujädrans fast dessutom och jag kunde inte annat än älska henne från första sekunden jag fick henne på magen. Men känslorna var så i obalans som dom bara kan vara! Ena stunden glömde jag helt bort att pappa var död (skicka t.om. textmeddelande till honom att det kommit en prinsessa), nästa stund grät jag hejdlöst efter honom. I början var det lättare att gråta och låta sorgen komma, men efterhand märkte jag att folk börja de säga "men nu har du ju babyn". Ja? Hon ersätter väl inte min pappa?! Här hemma blev det också efter tag svårt att gråta för jag hade skuldkänslor igen en gång mot sambon som var så glad över att ha fått sitt första barn, så jag började stänga in allt och nu har jag kommit så långt att jag inte ens kan gråta, sväljer ner allt, klumpen växer i bröstet, tårarna bränner bakom ögonlocken och det är lättare att tänka på något trevligare och gladare. Jag vet att det kommer att ta lång tid innan jag har mitt sorgearbete över när jag gör på det här sättet, men för tillfället kan jag inget annat, känns som om jag har glömt hur man gör, när man låter sorgen komma alltså. Min sambo har varit ett så enormt stöd för mej dessa månader att utan honom hade jag nog gått under. Det har varit så otroligt tungt att kastas mellan sorg, glädje, förtvivlan, sorg…. fram och tillbaka, från den ena sekunden till den andra.

Pappas t-shirt

Pappas bil, "cadillacen" (en gammal Opel), har stått här på vår gård sen pappa dog och i onsdags såldes den. Känslan när dom kom och titta på den, gick runt och kolla allting, var helt enkelt obeskrivlig. Hade lust att rusa ut och skrika åt dom att dra åt helvete, det är pappas bil och den far ingenstans! En annan sida av mej vet ju att vi kan inte ha den här, vi behöver den inte och försäkringarna kostar hela tiden.

Telefonen, igen en gång på laddning

En natt innan pappa dog sov han här hos oss i vårt gästrum och innan han gått och lagt sej hade han kastat av sej sin T-shirt på soffan var han hade suttit och tittat på TV, och där ligger den ännu, kan bara inte ta bort den. Däremot kan jag ibland ta upp den o snusa på den, men den doftar inte längre pappa. Har även en stor kass med rentvättade tröjor här, dom har jag inte heller kunnat  röra, allra minst föra till någon insamling, kassen står bara där.



Pappas telefon håller jag också liv i, fast jag vet att han aldrig mer behöver den eller att ingen ringer dit, men det känns så svårt att låta den dö bort. Känns som om jag på alla vis försöker hålla fast vid honom, ha nånting kvar att hålla i, som påminner om pappa. Med facit på hand var det en jäkla tur att vi redde upp pappas lägenhet redan dagen efter, för annars skull jag nog inte ha kunnat kasta bort någonting eller ge bort något. I chocktillstånd kan man tydligen flytta på berg.

en dag i ikea

Då ha vi fått den här dan att fara också, först i Jumbo o sen i Ikea. I Jumbo hitta jag en massa fint material till mitt pysslande o konstatera att det är skitdyrt att ha ett nytt intresse, innan man får allt skaffat så att säga men nu ska jag väl klara mej rätt så långt.
I Ikea får man ju alltid pengarna att fara när man ska handla billiga möbler :)
I moron senast lovar jag att skriva nåt lite vettigare. Fast på samma gång ett tyngre ämne, nämligen sorgen skall behandlas igen.

Paketering och etiketter

Så har jag då kommit igång med min "julboda" här hemma. Det är bra att börja i god tid så blir det ju inte brådis sedan dom sista nätterna före julafton. O dessutom går det bra nu när Emmi o Jesse är hos sin pappa, då kan jag pyssla ifred utan att behöva plocka undan efter mej hela tiden eller vara rädd att dom vaknar när man håller på att slå in paket.

Igår börja jag med att paketera småsessornas paket, hitta riktigt prinsessapapper o allt :)

Blev inte riktigt bra bild, men det här paketet är vikt som en solfjäder på vänstra sidan, syns inte så bra på bilden. Silverband med texten "merry christmas" och en rätt så stor rosett pryder paketet och en mindre rosett på namnlappen.

 Här testade jag att paketera som en handväska. Hon gillar handväskor så vi ska hoppas hon blir glad och tycker att tomten är snäll ;) Namnlappen fungerar som "spänne".









Här pryder samma silverband detta paket och en hemmagjord "paketrosett" av samma prinsessapapper.

Idag har jag spenderat en massa tid i Tiimari, tyckte att jag skulle ta med tid att laga egna paketetiketter (tags) i år. Hittade dock inte allt med det här kom med hem i väskan.

En rulle (50m) prickigt paketband, rött tygband, tags (i påsen vita och bruna), stämpel, stämpeldynor (3 olika) glitter och annat smått o gott :) Dom rosa klädnypshjärtana skall jag ha till ett födelsedagskort, som jag kommer att lägga upp bara det är färdigt.

Och så hann jag då svänga ihop 3 tags i olika färger

Taggen till vänster har jag "färgat in" med silverfärg, den var vit från början.  

Glittret som jag köpte gick inte att embossa så jag fick improvisera lite.

Dom 2 första tagsen är stämplade med svart färg.

Den här röda är inte sååå röd i verkligheten, den är mera julröd så att säga.

Den här taggen var brun, färgade in den med silverfärg. I verkligheten skiftar den färg i ljuset, mellan silver och brun. Texten stämplad med röd färg.

Det här är dom första "tagsen" jag någonsin gjort, men definitvit inte dom sista! Det var ju hur kul som helst! Lite mera stämpeldynor, färger och annat smått och gott så blir det nog bra.

Muffinskort

Ett Muffinskort som ska ges bort

Welcome Baby Girl

Det här kortet pyssla jag när min ena syrra fick sin bebis 3.11.  <3

En vanlig tisdag

En vanlig tisdag har vi snart bakom oss, så tråkigt o mörkt väder, fast på samma gång skönt att denna tunga sommar är bakom oss.

Idag sov vi länge (läs 10.30), o dagen har gått åt till att pyssla lite o gosa med Matilda. Hon har märkt att hon har egen röst, så hon "sjunger" för oss, högt o ljudligt.

Hon är liten o rund :)

Hon e bara för gooo <3

Vad händer sen?

Jaa, vad händer sen? Det är också nånting som jag legat många nätter o funderat på, en sak som jag aldrig tidigare ens på allvar reflekterat över eller ens tänkt så allvarligt på. Man dör o that´s it liksom… men, nu har jag märkt att det har gett mej en viss tröst i att tänka att pappa har fortsatt dit till andra sidan, opp i himlen o blivit en ängel, som vi sa till barnen.

Barnen, speciellt Jesse, har funderat och frågat mycket kring döden o vad det riktigt hände med mofa. Dom fick vara med på kistläggningen, för pappa hade verkligen dött hastigt, hans ögon var slutna, ansiktet lugnt o fridfullt, huvudet lite på sned och en luftbubbla i ena kinden. På magen hade han tv-kontrollen o ena armen höjd med armen i madrassen och tv:en på-slagen. Den bilden kommer att vara för evigt fastnitad på min hornhinna. Den liksom går runt o runt framför mina ögon hela tiden. Kall och stel var han redan när jag hittade honom, så han hade nog varit död ganska många timmar. Men bättre det än att han sku ha försökt stappla ut i trappuppgången, fallit o skulle ha slagit huvudet illa o han sku ha legat i en blodpöl.

Nåja, tillbaka till barnens frågor…

På kistläggningen fick barnen lägga teckningar åt mofa o Jesse gav också en påse godis (fast pappa inte åt godis men lilla Jesse älskar karkki) och så fick pappa med sin kikare o kastspö. Ett långt brev lade jag med åt honom (med saker som blev osagda) och bilder på barnen. Hemma frågade Jesse sedan, med lite anklagande ton, varför vi inte hade satt mofas telefon med, så att han skulle kunna ringa till oss när han vill. Vad svarar man på det egentligen?

O så måste vi ju börja förbereda dom på begravningen, eftersom dom varit med på kistläggningen visste dom ju att mofa ligger i kistan så vi förklarade för dem att det är mofas goda hjärta, humor, snällhet, lekfullhet osv som farit upp till himlen och blivit en ängel. Det yttre skalet med hans kläder på far ner i kistan. Och det godtog dom utan vidare. Men sen kom frågorna igen:

- Vet mofa att han är död?
- Vet mofa att han är i himlen?
- Vet mofa att vi finns här nere?
- Finns det hav i himlen så att mofa får fiska?
- Har dom kläder på sej i himlen?
- Får mofa mat där?
- Vet mofa om att babyn ha kommit? (Matilda föddes 9 dagar efter att pappa lämnat oss)

Alla dessa frågor o många många fler, har även alltså i mitt huvud satt igång en massa tankar. Ibland tror jag att jag håller på att bli galen för jag tycker jag kan helt plötsligt känna hans doft i rummet var jag befinner mej. Och ibland kommer jag på mej själv att sitta och fundera på hur härligt det skulle vara att få nåt "tecken" av honom, att han har det bra, eller bättre, nu.

En sak önskar jag mer än allt annat: att pappa vet hur mycket jag älskade honom o att jag är så innerligt tacksam för allt han gett mej och gjort för mej <3 

Jäkla måne...

…som håller mej vaken på nätterna! Blir så arg o frustrerad när det är fullmåne o jag har svårt att sova. Nätterna är annars också rätt så oroliga nuförtiden så… O det är inte Matildas fel, hon sover hela natten utan mat :) Ibland vill hon ha tutten, men det är allt. Men det räcker att jag vaknar o efter det är det så svårt att somna om igen.Tankarna börjar snurra i huvet o klumpen i bröstet börjar växa… Allt som oftast går tankarna till pappa…

Ibland ligger jag o tänker på allt vi gjort tillsammans, men oftast är det såna saker som jag aldrig kommer att få svar på, vissa saker som jag så många gånger tänkte att jag skall fråga av honom, men jag sköt alltid upp det för "jag hinner nog sen". Men det hann jag ju inte… Han togs ifrån oss alldeles för tidigt, 58 år är ingen ålder att dö!

Det som gnager i mej är att sku pappa ännu vara vid liv om jag skulle med "våld" fört han till sjukhuset på koll? Han klaga lite att han hade ont i bröstet o senare på kvällen när jag prata med han i telefon sa han att han hade ont bak i ryggen o ut i ena armen. Men själv sa han att han trodde att det var nån muskel när han hade huggit ved här hon oss många dagar. Fan ändå med mej! Dum som jag är så fatta jag inte ens att det var hjärtat som varna, det har jag fått lära mej först efteråt, att det ofta är en varningssignal på en kommande hjärtinfarkt! Men på dagen borde jag ha tvingat honom in i bilen och iväg till sjukis när han sa att det tog så illa i bröstet. Skulle han då vara vid liv? Sku dom ha märkt på sjukis att nåt va tokigt? Kanske han hade en liten infarkt ren på dan, vem vet? Skulle dom ha hållit honom där övernatten? Skulle dom då ha kunnat rädda honom när infarkten kom? Skulle han vara helt återställd eller skulle han ligga som ett paket nånstans? DET sku han inte ha velat, det sa han dessutom åt oss på lördan ännu, bara några timmar innan han rycktes ifrån oss. "När min dag kommer att fara härifrån ska det gå tjucktjuck" sa han o knäppte med fingrarna som för att visa att det ska gå fort!

Den här saken kommer jag ju aldrig att få nåt svar på, men den gnager i mej, dag efter dag…. tänk om… e de mitt fel att pappa är borta? Eller gjorde jag "rätt" som inte förde honom, med tanke på att han kanske skulle ligga på nåt sjukhus som ett paket? Blir galen av dom här tankarna!! Och INGEN kan svara på dom här frågorna!

Visste pappa själv att tiden var kommen? Med tanke på att han först på dagen sa det han sa, o senare på kvällen när vi prata i telefon sa han" vi ses o vi syns…kanske". Det är det sista jag hörde av honom, nästa moron kom han aldrig till oss eller svara i telefon, han låg död i sin lägenhet. Ensam.

Tyst, tyst, tyst…

Så har Emmi o Jesse åkt iväg till sin pappa igen o tystnaden har sänkt sej i huset, alltid lika ovant. Kommer jag månne någonsin att vänja mej vid att det blir så tomt o tyst när dom åkt iväg. Redan nästa dag har man vant sej igen, men söndagkvällen är alltid så tyst o tom. Dessutom tar Matilda en liten tupplur innan kvällsvällingen så det är verkligen lugnt. Kankse man borde ta sej ett glas rött?

Vem sku ha trott det här?

Då kom den dagen som jag inte trodde skulle komma igen: att jag börjar blogga igen! Har länge gått omkring o funderat på det o nu tog jag det beslutet att det kanske kommer att göra gott åt mej, lite som terapi.  Den som läst min gamla blogg minns kanske att den här nu inte är den samma. Orsak: mitt minne svek mej och jag minns inte längre mitt användarnamn och lösenord till den. Adressen till den är http://jajja-envanligtjej.blogspot.fi   IFALL nu nån vill gå o titta :)

Massor har hänt sen sist: Jag bröt upp från Emmis o Jesses pappa sommaren 2011, ett beslut som jag inte ångrat en ända dag! Träffade en ny man och vi köpte hus tillsammans som vi lite renoverade lite o flyttade in i mars och i juni föddes vår lilla Matilda. 9 dagar innan det dog min älskade pappa helt plötsligt, jag hittade honom i sin lägenhet i sängen. Han dök aldrig upp till oss o svarade inte heller i telefon så jag visste att nåt var fel så jag åkte dit. Så nu till en början kommer jag säkert att skriva en hel del om dom känslor som jag tampas med o fiilisen så att säga. Kan lugnt säga att denna sommar o höst har varit en berg och dalbana vad det gäller känslor.

Vardagen lunkar sakta på här hemma hos oss, är ju på mammaledigt. Har börjat pyssla en del, gnistan tändes när jag lagade ett minnesalbum om pappa. Vissa dagar är lättare och andra är jobbigare. Det här första året efter pappas död kommer att vara jobbig (säger dom som misstat en nära). Först hade vi Matildas dop, sen kom De dödas dag, Farsdag och pappas egen födelsedag. O nu väntar jag med fasa på julen: ingen som ringer o påminner att "ha du nu tagit ut skinkan från frysen", eller "ha du nu kommit ihåg o kolla hur mör skinkan e" minst 10 ggr! :( Eller annars bara ringer, så många ggr per dag att man allt som oftast var heeeelt kypsä på honom, o nu är det det ÄNDA jag önskar: att han sku ringa!