Så sitter jag igen då vid datorn och klockan är nästan mitt i natten *gäsp* Varför skall det vara så himla svårt att krypa i säng när klockan ännu är lite och dessutom när ögonlocken ren vid det här laget hänger ner på kinderna som andra kameltissar :)
Idag hade vi då gäster här och kan ni tänka er att dom gillade faktiskt rulltårtan som jag fick ihop igår efter många om och men! Jihaaaa! Till och med min egen fröken åt 2 bitar! Fast hon igår var orolig över att ingen säkert kommer att tycka om den när jag alltid misslyckas med mina kakor. Sanningen kommer ju från barnens mun (och fullhundars). Senare på kvällen var jag på Partylite party till en kär vän och fyllde på ljusförrådet för den ankommande julen. När jag kom hem innan barnen kröp i säng tittade vi på några avsnitt av Pippi och det är alltid lika skoj!
Nej, om jag nu ändå skulle ta o ge efter för tröttheten och krypa ner under täcket. Min son ligger redan där och snusar så sött <3 Gonatt mina vänner!
Jag o mina äldsta barn
lördag 30 november 2013
fredag 29 november 2013
Aj satan ändå!
Alltså nu blir jag arg, såå arg! Får gäster i morgon och jag tänkte jag skulle baka lite. Dessutom skall det lagas glutenfritt, men jag tänkte att det är peace of cake liksom…. Bör kanske nämnas i det här skedet att jag är en urusel bakare… Nåja…
Första rulltårtsbottnet bränner jag. Det andra ser hur fint ut som helst och jag känner mej stolt och stjälper opp det på ett sockrat bakplåtspapper och drar bort pappret… Tadaa! I mitten fullkomligt rinner smeten, så det hamnar också i soporna. I det här skedet är äggen slut så stackars sambon hamnar till butiken. (Sorry älskling!) Tredje bottnat lyckas äntligen och till och med smörkrämen lyckas. Och kan ni tänka er att jag till och med fick den ihoprullad och nu ligger den så fint i kylskåpet och väntar på morgondagen.
Så var det tur för sandkakan, lättare än det kan det väl inte bli tänkte jag. Haha, såååå fel kan man ha! Har minst halva smeten kring i ugnen och huset fullt med rök!
Första rulltårtsbottnet bränner jag. Det andra ser hur fint ut som helst och jag känner mej stolt och stjälper opp det på ett sockrat bakplåtspapper och drar bort pappret… Tadaa! I mitten fullkomligt rinner smeten, så det hamnar också i soporna. I det här skedet är äggen slut så stackars sambon hamnar till butiken. (Sorry älskling!) Tredje bottnat lyckas äntligen och till och med smörkrämen lyckas. Och kan ni tänka er att jag till och med fick den ihoprullad och nu ligger den så fint i kylskåpet och väntar på morgondagen.
Så var det tur för sandkakan, lättare än det kan det väl inte bli tänkte jag. Haha, såååå fel kan man ha! Har minst halva smeten kring i ugnen och huset fullt med rök!
JAG GER OPP!
(men smeten smaka bra iaf)
 |
| Sandkakan |
torsdag 28 november 2013
Sorgen
Jag märkte när pappa hade dött, att folk gick över på andra sidan gatan, eller "såg" en inte i butiken. Speciellt yngre människor. Men det är väl så, att det är svårt att möta folk med sorg. Du vet inte vad du ska säga, vad du ska göra, eller om du ska stå på huvudet eller fötterna. Jag vet, för jag har varit likadan själv. Det ÄR svårt att möta folk med sorg. Men på min "sorgeväg" har jag ju nu fått lära mej, om man man säga så, vad man ska säga, eller inte säga. Och man behöver ju inte alltid säga något, det räcker med en kram, "jag deltar i sorgen", eller en nick om man inte vet vad man ska säga.
Jag minns när det gått ca 1 vecka efter pappas bortgång, mötte jag en ytlig bekant i butiken. Hon stanna och titta på min mage (var ju höggravid då ännu) och skratta till lite och sa "bebin din håller dej tydligen vaken på nätterna", hon visste alltså inte om pappa. Jag svarade helt lugnt och sansat "det också, men min pappa gick bort helt plötsligt så det är lite tungt och mycket att tänka på just nu", eller nåt i den vägen. Jag såg helt klart att mänskan mittemot mej blev chockad, till en början, började sen "oja och voja sej, oj så hemskt, va han gammal" innan hon kläckte ur sej (innan jag ens hade hunnit svara på en ända fråga): "tog han livet av sej?" WTF?? I det skedet kände jag hur blodet bara rann ner i benen på mej… hur kan man ens fråga så?? Så DET skall man absolut inte fråga!
Stötte på en bekant tidigare i veckan, hennes man gick helt plötsligt bort han också, dock ännu många år yngre än pappa. Jag såg henne på håll och jag kände först hur hjärtat hoppade över ett slag, hon såg så eländig ut, krossad, dunkad till marken helt enkelt. Men den här gången hörde jag inte till dom som smet in bakom hyllan i butiken, utan istället gick jag rakryggat fram till henne, kramade om henne och beklagade sorgen. Vi grät några tårar tillsammans, hon över sin man och jag över pappa, men för en stund, ett litet ögonblick, var vi förenade av sorgen. Efteråt kändes det skönt på något konstigt vis, kan inte riktigt förklara. Kändes som om jag hade gett lite styrka och hopp åt en medmänniska.
Alla dom människorna, vänner, bekanta eller ytligt bekanta, som visste vad som hänt, som kom fram helt modigt och rakryggat, gav en kram eller några tröstande ord på vägen, det gav mej tröst och en liten påminnelse om att jag inte är lämnad heeelt ensam i den stora världen. Det fanns även dom som kom hem till mej med blommor, och det kändes skönt att veta att det finns folk där om jag vill prata fast jag inte för tillfället var pratglad och på gott humör.
Nu har det då gått 5 månader och jag känner det som om folk inte längre förstår hur jag ännu kan sörja. Eller så frågar dom hur man mår eller har det och när man nämner pappa så ser dom på en som man inte skulle vara riktigt klok och så byter dom samtalsämne! En vän fråga av mej, med stora ögon häromdagen: "alltså saknar du ännu din pappa?" . Så sa min vän, utan ens att blinka, att hon inte kommer att sakna sin pappa, på det viset, att hon inte kommer att märka så stor skillnad i hennes liv när han är borta! KLART att jag saknar min pappa, pappa är och förblir en jätteviktig person i mitt liv. Han har lärt mej det jag kan och på grund av honom så är jag den jag är, så jag kommer alltid att sakna honom. Han fanns alltid där när jag var liten och även som vuxen fanns han vid min sida, vad som än hände. Han har aldrig gett mej stora saker, pengar eller fina bilar (eller ens körtkort), men det han gav mej är ack så mycket viktigare: moral, självkänsla, trygghet, kramar, en stor och varm famn och kärlek, massor med kärlek! Det fick mej att inse hur tacksam jag skall vara som har haft en sådan far som jag har haft, det är inte så självklart för alla! Hur tacksam jag skall vara för den tiden jag fick med honom, fast den blev alldeles för kort.
Jag minns när det gått ca 1 vecka efter pappas bortgång, mötte jag en ytlig bekant i butiken. Hon stanna och titta på min mage (var ju höggravid då ännu) och skratta till lite och sa "bebin din håller dej tydligen vaken på nätterna", hon visste alltså inte om pappa. Jag svarade helt lugnt och sansat "det också, men min pappa gick bort helt plötsligt så det är lite tungt och mycket att tänka på just nu", eller nåt i den vägen. Jag såg helt klart att mänskan mittemot mej blev chockad, till en början, började sen "oja och voja sej, oj så hemskt, va han gammal" innan hon kläckte ur sej (innan jag ens hade hunnit svara på en ända fråga): "tog han livet av sej?" WTF?? I det skedet kände jag hur blodet bara rann ner i benen på mej… hur kan man ens fråga så?? Så DET skall man absolut inte fråga!
Stötte på en bekant tidigare i veckan, hennes man gick helt plötsligt bort han också, dock ännu många år yngre än pappa. Jag såg henne på håll och jag kände först hur hjärtat hoppade över ett slag, hon såg så eländig ut, krossad, dunkad till marken helt enkelt. Men den här gången hörde jag inte till dom som smet in bakom hyllan i butiken, utan istället gick jag rakryggat fram till henne, kramade om henne och beklagade sorgen. Vi grät några tårar tillsammans, hon över sin man och jag över pappa, men för en stund, ett litet ögonblick, var vi förenade av sorgen. Efteråt kändes det skönt på något konstigt vis, kan inte riktigt förklara. Kändes som om jag hade gett lite styrka och hopp åt en medmänniska.
Alla dom människorna, vänner, bekanta eller ytligt bekanta, som visste vad som hänt, som kom fram helt modigt och rakryggat, gav en kram eller några tröstande ord på vägen, det gav mej tröst och en liten påminnelse om att jag inte är lämnad heeelt ensam i den stora världen. Det fanns även dom som kom hem till mej med blommor, och det kändes skönt att veta att det finns folk där om jag vill prata fast jag inte för tillfället var pratglad och på gott humör.
Nu har det då gått 5 månader och jag känner det som om folk inte längre förstår hur jag ännu kan sörja. Eller så frågar dom hur man mår eller har det och när man nämner pappa så ser dom på en som man inte skulle vara riktigt klok och så byter dom samtalsämne! En vän fråga av mej, med stora ögon häromdagen: "alltså saknar du ännu din pappa?" . Så sa min vän, utan ens att blinka, att hon inte kommer att sakna sin pappa, på det viset, att hon inte kommer att märka så stor skillnad i hennes liv när han är borta! KLART att jag saknar min pappa, pappa är och förblir en jätteviktig person i mitt liv. Han har lärt mej det jag kan och på grund av honom så är jag den jag är, så jag kommer alltid att sakna honom. Han fanns alltid där när jag var liten och även som vuxen fanns han vid min sida, vad som än hände. Han har aldrig gett mej stora saker, pengar eller fina bilar (eller ens körtkort), men det han gav mej är ack så mycket viktigare: moral, självkänsla, trygghet, kramar, en stor och varm famn och kärlek, massor med kärlek! Det fick mej att inse hur tacksam jag skall vara som har haft en sådan far som jag har haft, det är inte så självklart för alla! Hur tacksam jag skall vara för den tiden jag fick med honom, fast den blev alldeles för kort.
"Jag kramar dej i tankarna
och tackar dej så ömt
för all den kärlek du mej gav
den finns i mitt hjärta gömt"
måndag 25 november 2013
Matilda 5 månader
Idag blir lilla vilda Matilda redan 5 månader! Vart har den tiden farit? Tycker typ att det var förra veckan hon föddes… Men, det har ju som bekant hänt en massa saker här så… det är väl egentligen inte så konstigt att tiden går fort.
Matilda hade sin 5 månaders granskning idag och dagen till ära fick hon vaccin, 3 stycken!! Herregud säger jag bara! Men nu behöver hon få nästa först vid 1 års ålder. Allt var bra, växer fint, längden hade kommit nästan 5 cm till sedan vi var senast, och hon har varit tydligen hemma vid "matatiderna" :)
Medan barnen var i skolan/förskolan paketera jag några julklappar, kommer eget blogginlägg någon dag om det.
När vi kom hem fick barnen baka muffins, mums :)
 |
| Matilda hemkommen från rådis <3 |
Medan barnen var i skolan/förskolan paketera jag några julklappar, kommer eget blogginlägg någon dag om det.
När vi kom hem fick barnen baka muffins, mums :)
söndag 24 november 2013
Barnens tankar...
Har idag pysslat en bok, som jag tänkte skriva ner barnens tankar, roliga uttryck, funderingar osv. Borde ju har gjort det här för många år sen när Emmi föddes, men…. bättre sent än aldrig väl? Boken, eller häfte är det väl, köpte jag från Ikea när vi var dit i veckan, och nu fick den en ny pärm så att säga.
Så här tråkig såg den ut när den kom hem med mej från Ikea :)
Här har jag redan skurit ut vitt och svart cardstock som jag limmat fast i boken. På sidan är ännu ett vitt carsstock + rutiga rosa pappret klippt till önksad storlek med figursax. Även vintage-fotot och svarta cardstocket till det är klippt till rätta storlek. Det rosa pappret som är längst ner är vitt kakpapper som jag färgat med 2 olika rosa stämpelfärger. Rosa spetsband är också färdigklippt.
(Hoppas ni står ut med min bordduk)
Här är den som färdig. Den rosa färgen är inte så där gäll, utan mera gammeldagsrosa.
Fotot, det rutiga pappret och orden är fastsatta med 3d-dynor för att få mera dimension på det hela, annars ser det så tråkigt ut. Kakpappret skrutta jag ihop till en boll och släta lite ut innan jag limmade fast det. 2 små satinblommor och vitt organzaband fick pryda det hela.
Lämna gärna en kommentar :)
Så här tråkig såg den ut när den kom hem med mej från Ikea :)
Här har jag redan skurit ut vitt och svart cardstock som jag limmat fast i boken. På sidan är ännu ett vitt carsstock + rutiga rosa pappret klippt till önksad storlek med figursax. Även vintage-fotot och svarta cardstocket till det är klippt till rätta storlek. Det rosa pappret som är längst ner är vitt kakpapper som jag färgat med 2 olika rosa stämpelfärger. Rosa spetsband är också färdigklippt.
(Hoppas ni står ut med min bordduk)
Här är den som färdig. Den rosa färgen är inte så där gäll, utan mera gammeldagsrosa.
Fotot, det rutiga pappret och orden är fastsatta med 3d-dynor för att få mera dimension på det hela, annars ser det så tråkigt ut. Kakpappret skrutta jag ihop till en boll och släta lite ut innan jag limmade fast det. 2 små satinblommor och vitt organzaband fick pryda det hela.
Lämna gärna en kommentar :)
Psalmer och begravningstankar
Vi vet alla säkert känslan när en låt, vilken som helst, helt enkelt bara fastnar i huvudet och man går och sjunger/nynnar på den, hela dagen, ibland till och med flere dagar. Beroende på vilken låt det är, så är det kanske riktigt roligt att nynna på den, men när det är psalmer som far fram och tillbaka i huvudet vissa dagar så är det INTE roligt!
Vissa dagar är helt hopplösa! Det börjar med samma på morgonen när jag vaknar, och oftast pågår det hela dagen. Säkert jätteroligt för Matilda att höra på psalmer hela dagen! Som tur är så vet hon ju inte vad det är för sånger *fnissar*
Allt som oftast är det två olika psalmer som tvinnar i huvudet, och det är dom vi hade på begravningen. Dom psalmerna som vi valde med min syster var psalmer som vi tyckte passade ihop med pappa. Vi lyssnade på olika psalmer, kändes som om vi gick igenom hela psalmboken, vilket vi ju nog inte gjorde, innan vi bestämde oss. Och det är dom här två psalmerna som far av och an i huvudet vissa dagar. Dom äldre barnen brukar lyssna, till en början tysta tittar dom på mej och liksom väntar att jag skall börja gråta, innan dom till sist frågar om vi inte kan byta sång nu.
Pappa var inte gudlig, inte ens en liten gnutta, så vi hade aldrig pratat om dom här sakerna, vilket man ju borde göra. Minns ännu så tydligt att när pappa pratade här hos oss ännu dagen innan han dog, att han vill att det skall gå fort, att jag hade på tungan att fråga vart han ville bli begraven och hur? Men det kändes inte rätt att fråga, tänkte att tänk om han tror att vi går och väntar på att han skall dö, jag hinner nog sen senare fråga dom här sakerna. Haha!
Så, där stod vi med min syster, men en död far och hade inte en blekblå aning om var han skulle begravas eller skulle han brännas? Fan vilka svåra frågor egentligen! Vi diskutera saken fram och tillbaka, kändes som en evighet, vilket det absolut inte var, för 2 dagar efter att pappsen gått bort hade vi allting i princip fixat, bestämt och klart! Här kommer vi in i igen på den intressanta biten hur hjärnan fungerar i chocktillstånd!
Vi visste dock båda att pappsen oftast den sista tiden hade pratat om att flytta hem till Ekenäs tillbaka, så vi bestämde att han skall begravas i Tenala, i samma grav han redan begravt sin mamma, pappa och yngsta bror. Tanken på att han skulle brännas upp kändes äcklig just då, (idag är jag inte lika säker längre, funderar mycket på hur han nu ser ut, hur illa han luktar, är han helt oigenkännbar,) så en vanlig begravning fick det bli. Alla blommor skulle väljas, psalmer bestämmas, kläderna som pappa skulle ha i kistan eftersom vi var överens om att han skulle ha egna kläder på sej, vad skulle bjudas, begravningsannonserna fixas, osv osv. Allting blev bestämt i varje fall utgående av vad vi trodde att pappa skulle ha tyckt om! Och det känns bra, vi gjorde vårt bästa och vi hoppas att pappa är nöjd. Pappa fick komma hem till Ekenäs, dock inte på det sättet han hade hoppats på, men i fint "ekipagé" som han sa en gång. Hem, för att bli maskmat….
Vissa dagar är helt hopplösa! Det börjar med samma på morgonen när jag vaknar, och oftast pågår det hela dagen. Säkert jätteroligt för Matilda att höra på psalmer hela dagen! Som tur är så vet hon ju inte vad det är för sånger *fnissar*
Allt som oftast är det två olika psalmer som tvinnar i huvudet, och det är dom vi hade på begravningen. Dom psalmerna som vi valde med min syster var psalmer som vi tyckte passade ihop med pappa. Vi lyssnade på olika psalmer, kändes som om vi gick igenom hela psalmboken, vilket vi ju nog inte gjorde, innan vi bestämde oss. Och det är dom här två psalmerna som far av och an i huvudet vissa dagar. Dom äldre barnen brukar lyssna, till en början tysta tittar dom på mej och liksom väntar att jag skall börja gråta, innan dom till sist frågar om vi inte kan byta sång nu.
Pappa var inte gudlig, inte ens en liten gnutta, så vi hade aldrig pratat om dom här sakerna, vilket man ju borde göra. Minns ännu så tydligt att när pappa pratade här hos oss ännu dagen innan han dog, att han vill att det skall gå fort, att jag hade på tungan att fråga vart han ville bli begraven och hur? Men det kändes inte rätt att fråga, tänkte att tänk om han tror att vi går och väntar på att han skall dö, jag hinner nog sen senare fråga dom här sakerna. Haha!
Så, där stod vi med min syster, men en död far och hade inte en blekblå aning om var han skulle begravas eller skulle han brännas? Fan vilka svåra frågor egentligen! Vi diskutera saken fram och tillbaka, kändes som en evighet, vilket det absolut inte var, för 2 dagar efter att pappsen gått bort hade vi allting i princip fixat, bestämt och klart! Här kommer vi in i igen på den intressanta biten hur hjärnan fungerar i chocktillstånd!
Vi visste dock båda att pappsen oftast den sista tiden hade pratat om att flytta hem till Ekenäs tillbaka, så vi bestämde att han skall begravas i Tenala, i samma grav han redan begravt sin mamma, pappa och yngsta bror. Tanken på att han skulle brännas upp kändes äcklig just då, (idag är jag inte lika säker längre, funderar mycket på hur han nu ser ut, hur illa han luktar, är han helt oigenkännbar,) så en vanlig begravning fick det bli. Alla blommor skulle väljas, psalmer bestämmas, kläderna som pappa skulle ha i kistan eftersom vi var överens om att han skulle ha egna kläder på sej, vad skulle bjudas, begravningsannonserna fixas, osv osv. Allting blev bestämt i varje fall utgående av vad vi trodde att pappa skulle ha tyckt om! Och det känns bra, vi gjorde vårt bästa och vi hoppas att pappa är nöjd. Pappa fick komma hem till Ekenäs, dock inte på det sättet han hade hoppats på, men i fint "ekipagé" som han sa en gång. Hem, för att bli maskmat….
lördag 23 november 2013
Flere julklappstags
Idag har vi pysslat många timmar med Emmi. Hittade en massa trevligt material när vi var i Jumbo i Sinelli. Hade på förhand kollat lite vad de har för utbud så jag visste ungefär vad jag skulle ha, men när jag väl kom dit blev jag helt galen, fanns ju så massor, i alla de färger! Jag kände mej som ett litet barn i godisaffären :) Men det blev några stämplar, några stämpelfärger, en massa kartong, julklappar till Emmi, embossing-glitter mm. Det där med att embossa måste jag nog öva på ännu, fast jag hade trott att jag skulle få fina guld-stämplar till mina julklappstags.
Har lagat till 4 olika tags idag (och några som for i soporna), 2 på vit bakgrund och 2 på brun. Den nere till vänster o den uppe till höger är på bruna tags lagade och dom andra på vita. Dom är alla "färgade" med olika stämpelfärger, den nere till vänster med en Distress Ink (fire brick) och dom andra med Brilliance Silver.
Den uppe till vänster och nere till höger är båda stämplade med (old paper) färg från Distress Ink-serien med stämplar från Artemo-serien. Texten "Rauhallista Joulua" är stämplat med en trästämpel, olika färger på olika tags. På den till höger nere har jag också använt lite vitt glitter. Bådas kanter är färgade.
På den uppe till vänster har jag försökt embossa bäret, men det blev inte så bra. Träna, träna, träna är dagens ord. Kanten har jag färgat med svart färg.
Fåglarna är stämplade med färg från Encore-serien, helt ljuvliga färger med metallskimmer. På hyllan i butiken fanns det hur många olika färger som helst men hem kom 2 olika, Satin Rose och Pink.
Distress Ink finns även dom i massor i olika färger och nyanser, som dynor, flaskor, pennor…ja vete gudarna hur många olika. Lovar att bara jag blir lite mera van med allt det här så skall jag fota alla olika steg för sej som jag gör.
Här är 2 av Emmis skapelser idag, inte illa!
 |
| Alla 4 tags |
Den uppe till vänster och nere till höger är båda stämplade med (old paper) färg från Distress Ink-serien med stämplar från Artemo-serien. Texten "Rauhallista Joulua" är stämplat med en trästämpel, olika färger på olika tags. På den till höger nere har jag också använt lite vitt glitter. Bådas kanter är färgade.
På den uppe till vänster har jag försökt embossa bäret, men det blev inte så bra. Träna, träna, träna är dagens ord. Kanten har jag färgat med svart färg.Fåglarna är stämplade med färg från Encore-serien, helt ljuvliga färger med metallskimmer. På hyllan i butiken fanns det hur många olika färger som helst men hem kom 2 olika, Satin Rose och Pink.
fredag 22 november 2013
Paketrosett
Lovade att lägga upp beskrivning på hur man lagar paketrosett och här kommer det.
Till den här rosetten har jag använt vanligt vitt A4-papper men man kan använda vilka spillbitar av presentpapper som helst, färgat papper, tidningspapper mm mm mm, det är bara fantasin som sätter gränser :)
Här har jag klippt till alla "stripes" och dom är alla ca 1,5 cm breda. Bredden OCH längden kan man ju klippa till hur som helst beroende på hur stor rosett man vill ha:
3st 28cm långa
3st 23,5cm långa
2 st 18,5cm långa
2st 11,5cm långa
2st 5,5cm långa (av vilka jag fick bara en att rymmas)
(Hoppas ni inte blir störda av min gamla julbordduk som jag har som underlag när jag pysslar att det inte hamnar lim eller dylikt på bordet)
Sen "viks" dom på detta vis. Själv har jag använt dubbelsidigt tape som syns på första bilden (köpt från Tiimari) och dom limmas ihop på mitten, en flik i taget alltså.
Här är dom alla ihopvikta, utom den ena minsta biten för jag anade att jag inte får den att rymmas ändå, och rätt hade jag.
Sen lägger man dom i kors på varandra, med början från dom största. Här har jag satt dom 3 största i kors på varandra och limmat ihop med med tape på undersidan i mitten på dem alla.
KLART! Här är dom alla fastlimmade i varandra och den här är ca 11cm i diameter som färdig, alltså ganska stor. Tyvärr är den rätt så tråkig när det var ett vanligt vitt papper, men med färgat papper eller presentpapper blir resultatet helt annat.
Här är en till rosett lagad av randigt paketpapper och den är 9cm i diameter och ganska mycket mindre. Om man lagar mindre rosetter så behövs inte lika långa, eller många, stripes.
Ha det så kul med ert pysslande! Och kom ihåg: fantasin har inga gränser på material som kan användas!
Till den här rosetten har jag använt vanligt vitt A4-papper men man kan använda vilka spillbitar av presentpapper som helst, färgat papper, tidningspapper mm mm mm, det är bara fantasin som sätter gränser :)
Här har jag klippt till alla "stripes" och dom är alla ca 1,5 cm breda. Bredden OCH längden kan man ju klippa till hur som helst beroende på hur stor rosett man vill ha:
3st 28cm långa3st 23,5cm långa
2 st 18,5cm långa
2st 11,5cm långa
2st 5,5cm långa (av vilka jag fick bara en att rymmas)
(Hoppas ni inte blir störda av min gamla julbordduk som jag har som underlag när jag pysslar att det inte hamnar lim eller dylikt på bordet)
Sen "viks" dom på detta vis. Själv har jag använt dubbelsidigt tape som syns på första bilden (köpt från Tiimari) och dom limmas ihop på mitten, en flik i taget alltså.
Här är dom alla ihopvikta, utom den ena minsta biten för jag anade att jag inte får den att rymmas ändå, och rätt hade jag.
Sen lägger man dom i kors på varandra, med början från dom största. Här har jag satt dom 3 största i kors på varandra och limmat ihop med med tape på undersidan i mitten på dem alla.
KLART! Här är dom alla fastlimmade i varandra och den här är ca 11cm i diameter som färdig, alltså ganska stor. Tyvärr är den rätt så tråkig när det var ett vanligt vitt papper, men med färgat papper eller presentpapper blir resultatet helt annat.
Här är en till rosett lagad av randigt paketpapper och den är 9cm i diameter och ganska mycket mindre. Om man lagar mindre rosetter så behövs inte lika långa, eller många, stripes.
Ha det så kul med ert pysslande! Och kom ihåg: fantasin har inga gränser på material som kan användas!
Känslornas berg och dalbana
Känslornas berg och dalbana kan jag lugnt säga att jag varit med om de senaste månaderna. Först somnade älskade pappa bort den 16.6, och den 25.6 föddes lilla ljuvliga Matilda.
När jag hittade pappa död så måste jag antagligen ha farit i chock medsamma, för jag minns inte så mycket av vad det hände sen. Allt är som i en dimma. Hade mitt ex med (för han hade nyckeln till pappas lägenhet) och han ringde till min sambo och 112. Ambulans skicka dom inte ens, dom hade haft mitt ex att kolla om pappa var stel och det hade han varit så de skicka bara poliserna. I nåt skede drog mitt ex ut mej från lägenheten och där satt vi sen på trappan ute och vänta på poliserna, i över en timme! Minns att jag tänkte då att va fan ska ja sitta här för, finns så mycket att göra! Hm, de var söndag… Men hjärnan arbetade för fullt, chocken antar jag. Sen kom poliserna och de börja fråga en massa frågor, typ när jag senast pratat/sett honom osv. Minns att jag stod där och bara stirra på pappa, väntade liksom att han skulle slå upp ögonen och blev irriterad på poliserna som stod där och prata och fråga om pappa, som om han skulle ha varit död! Men han slog inte upp ögonen, fast han såg så lugn och sovande ut. När dom skulle undersöka honom ifall han hade något yttre tecken på våld, då gick jag ut, där gick fan gränsen: nu skulle dom börja peta på han också! Mådde så illa att jag tänkte spy i blomrabatten utanför ytterdörren!
Nån hade rikt efter likbilen(hyj vilket ord) för den dök upp och efter en stund kom dom alla ut med pappa på en rullande bår, inlindad i ett vitt lakan eller något liknande. Dom hade inte lindat den ordentligt så jag såg att han hade pyjamasen öppen och att dom verkligen hade undersökt honom.
Kom hem och började ringa runt till släkt och vänner och jag tyckte det var så jobbigt! Ringa och berätta för folk att han var död! Kändes som om jag skulle måsta trösta dom, va fan? Till pappas telefon ringde också folk och ville bara höra att stämmer det vad ryktet säger i Ekenäs, att han är död!? Det var bara nån timme efter att jag hittat pappa.
Nästa dag kom min system hit och vi var o tittade på pappa och jag hade samma känsla igen: han slår nog snart upp ögonen, ha sover ju bara! Efteråt for vi till hans lägenhet och gick igenom den, vad skall sparas, kastas, föras till insamling osv. Jobbade antagligen i chock, för nu efteråt kan jag inte kasta någonting. (Kommer tillbaka till det snart.)
25.6 föddes sen lilla Matilda. Dom hade ordnat krishjälp åt mej från rådis och jag hade gått där 2 ggr redan då och jag berättade åt henne helt öppet att jag var livrädd att jag skulle börja hata babyn eftersom jag kände det som om att pappa hade måsta dö för att babyn skulle ha "rum". Kändes som om allt var babyns fel och helt plötsligt kunde jag inte glädjas över babyns ankomst längre, allt kändes så fel och orättvist. På samma gång hade jag dåligt samvete gentemot min sambo för det var hans första barn och han väntade med spänning och plötsligt kändes det som om han inte heller vågade glädjas för babyn längre. Allt var så "sekasin" ! Kändes som om babyn inte alls behövde komma till världen, för mej var det riktigt det samma!
Men så kom hon, med en sjujädrans fast dessutom och jag kunde inte annat än älska henne från första sekunden jag fick henne på magen. Men känslorna var så i obalans som dom bara kan vara! Ena stunden glömde jag helt bort att pappa var död (skicka t.om. textmeddelande till honom att det kommit en prinsessa), nästa stund grät jag hejdlöst efter honom. I början var det lättare att gråta och låta sorgen komma, men efterhand märkte jag att folk börja de säga "men nu har du ju babyn". Ja? Hon ersätter väl inte min pappa?! Här hemma blev det också efter tag svårt att gråta för jag hade skuldkänslor igen en gång mot sambon som var så glad över att ha fått sitt första barn, så jag började stänga in allt och nu har jag kommit så långt att jag inte ens kan gråta, sväljer ner allt, klumpen växer i bröstet, tårarna bränner bakom ögonlocken och det är lättare att tänka på något trevligare och gladare. Jag vet att det kommer att ta lång tid innan jag har mitt sorgearbete över när jag gör på det här sättet, men för tillfället kan jag inget annat, känns som om jag har glömt hur man gör, när man låter sorgen komma alltså. Min sambo har varit ett så enormt stöd för mej dessa månader att utan honom hade jag nog gått under. Det har varit så otroligt tungt att kastas mellan sorg, glädje, förtvivlan, sorg…. fram och tillbaka, från den ena sekunden till den andra.
Pappas bil, "cadillacen" (en gammal Opel), har stått här på vår gård sen pappa dog och i onsdags såldes den. Känslan när dom kom och titta på den, gick runt och kolla allting, var helt enkelt obeskrivlig. Hade lust att rusa ut och skrika åt dom att dra åt helvete, det är pappas bil och den far ingenstans! En annan sida av mej vet ju att vi kan inte ha den här, vi behöver den inte och försäkringarna kostar hela tiden.
En natt innan pappa dog sov han här hos oss i vårt gästrum och innan han gått och lagt sej hade han kastat av sej sin T-shirt på soffan var han hade suttit och tittat på TV, och där ligger den ännu, kan bara inte ta bort den. Däremot kan jag ibland ta upp den o snusa på den, men den doftar inte längre pappa. Har även en stor kass med rentvättade tröjor här, dom har jag inte heller kunnat röra, allra minst föra till någon insamling, kassen står bara där.
Pappas telefon håller jag också liv i, fast jag vet att han aldrig mer behöver den eller att ingen ringer dit, men det känns så svårt att låta den dö bort. Känns som om jag på alla vis försöker hålla fast vid honom, ha nånting kvar att hålla i, som påminner om pappa. Med facit på hand var det en jäkla tur att vi redde upp pappas lägenhet redan dagen efter, för annars skull jag nog inte ha kunnat kasta bort någonting eller ge bort något. I chocktillstånd kan man tydligen flytta på berg.
När jag hittade pappa död så måste jag antagligen ha farit i chock medsamma, för jag minns inte så mycket av vad det hände sen. Allt är som i en dimma. Hade mitt ex med (för han hade nyckeln till pappas lägenhet) och han ringde till min sambo och 112. Ambulans skicka dom inte ens, dom hade haft mitt ex att kolla om pappa var stel och det hade han varit så de skicka bara poliserna. I nåt skede drog mitt ex ut mej från lägenheten och där satt vi sen på trappan ute och vänta på poliserna, i över en timme! Minns att jag tänkte då att va fan ska ja sitta här för, finns så mycket att göra! Hm, de var söndag… Men hjärnan arbetade för fullt, chocken antar jag. Sen kom poliserna och de börja fråga en massa frågor, typ när jag senast pratat/sett honom osv. Minns att jag stod där och bara stirra på pappa, väntade liksom att han skulle slå upp ögonen och blev irriterad på poliserna som stod där och prata och fråga om pappa, som om han skulle ha varit död! Men han slog inte upp ögonen, fast han såg så lugn och sovande ut. När dom skulle undersöka honom ifall han hade något yttre tecken på våld, då gick jag ut, där gick fan gränsen: nu skulle dom börja peta på han också! Mådde så illa att jag tänkte spy i blomrabatten utanför ytterdörren!
Nån hade rikt efter likbilen(hyj vilket ord) för den dök upp och efter en stund kom dom alla ut med pappa på en rullande bår, inlindad i ett vitt lakan eller något liknande. Dom hade inte lindat den ordentligt så jag såg att han hade pyjamasen öppen och att dom verkligen hade undersökt honom.
Kom hem och började ringa runt till släkt och vänner och jag tyckte det var så jobbigt! Ringa och berätta för folk att han var död! Kändes som om jag skulle måsta trösta dom, va fan? Till pappas telefon ringde också folk och ville bara höra att stämmer det vad ryktet säger i Ekenäs, att han är död!? Det var bara nån timme efter att jag hittat pappa.
Nästa dag kom min system hit och vi var o tittade på pappa och jag hade samma känsla igen: han slår nog snart upp ögonen, ha sover ju bara! Efteråt for vi till hans lägenhet och gick igenom den, vad skall sparas, kastas, föras till insamling osv. Jobbade antagligen i chock, för nu efteråt kan jag inte kasta någonting. (Kommer tillbaka till det snart.)
25.6 föddes sen lilla Matilda. Dom hade ordnat krishjälp åt mej från rådis och jag hade gått där 2 ggr redan då och jag berättade åt henne helt öppet att jag var livrädd att jag skulle börja hata babyn eftersom jag kände det som om att pappa hade måsta dö för att babyn skulle ha "rum". Kändes som om allt var babyns fel och helt plötsligt kunde jag inte glädjas över babyns ankomst längre, allt kändes så fel och orättvist. På samma gång hade jag dåligt samvete gentemot min sambo för det var hans första barn och han väntade med spänning och plötsligt kändes det som om han inte heller vågade glädjas för babyn längre. Allt var så "sekasin" ! Kändes som om babyn inte alls behövde komma till världen, för mej var det riktigt det samma!
Men så kom hon, med en sjujädrans fast dessutom och jag kunde inte annat än älska henne från första sekunden jag fick henne på magen. Men känslorna var så i obalans som dom bara kan vara! Ena stunden glömde jag helt bort att pappa var död (skicka t.om. textmeddelande till honom att det kommit en prinsessa), nästa stund grät jag hejdlöst efter honom. I början var det lättare att gråta och låta sorgen komma, men efterhand märkte jag att folk börja de säga "men nu har du ju babyn". Ja? Hon ersätter väl inte min pappa?! Här hemma blev det också efter tag svårt att gråta för jag hade skuldkänslor igen en gång mot sambon som var så glad över att ha fått sitt första barn, så jag började stänga in allt och nu har jag kommit så långt att jag inte ens kan gråta, sväljer ner allt, klumpen växer i bröstet, tårarna bränner bakom ögonlocken och det är lättare att tänka på något trevligare och gladare. Jag vet att det kommer att ta lång tid innan jag har mitt sorgearbete över när jag gör på det här sättet, men för tillfället kan jag inget annat, känns som om jag har glömt hur man gör, när man låter sorgen komma alltså. Min sambo har varit ett så enormt stöd för mej dessa månader att utan honom hade jag nog gått under. Det har varit så otroligt tungt att kastas mellan sorg, glädje, förtvivlan, sorg…. fram och tillbaka, från den ena sekunden till den andra.
 |
| Pappas t-shirt |
 |
| Telefonen, igen en gång på laddning |
Pappas telefon håller jag också liv i, fast jag vet att han aldrig mer behöver den eller att ingen ringer dit, men det känns så svårt att låta den dö bort. Känns som om jag på alla vis försöker hålla fast vid honom, ha nånting kvar att hålla i, som påminner om pappa. Med facit på hand var det en jäkla tur att vi redde upp pappas lägenhet redan dagen efter, för annars skull jag nog inte ha kunnat kasta bort någonting eller ge bort något. I chocktillstånd kan man tydligen flytta på berg.
torsdag 21 november 2013
en dag i ikea
Då ha vi fått den här dan att fara också, först i Jumbo o sen i Ikea. I Jumbo hitta jag en massa fint material till mitt pysslande o konstatera att det är skitdyrt att ha ett nytt intresse, innan man får allt skaffat så att säga men nu ska jag väl klara mej rätt så långt.
I Ikea får man ju alltid pengarna att fara när man ska handla billiga möbler :)
I moron senast lovar jag att skriva nåt lite vettigare. Fast på samma gång ett tyngre ämne, nämligen sorgen skall behandlas igen.
I Ikea får man ju alltid pengarna att fara när man ska handla billiga möbler :)
I moron senast lovar jag att skriva nåt lite vettigare. Fast på samma gång ett tyngre ämne, nämligen sorgen skall behandlas igen.
onsdag 20 november 2013
Paketering och etiketter
Så har jag då kommit igång med min "julboda" här hemma. Det är bra att börja i god tid så blir det ju inte brådis sedan dom sista nätterna före julafton. O dessutom går det bra nu när Emmi o Jesse är hos sin pappa, då kan jag pyssla ifred utan att behöva plocka undan efter mej hela tiden eller vara rädd att dom vaknar när man håller på att slå in paket.
Igår börja jag med att paketera småsessornas paket, hitta riktigt prinsessapapper o allt :)
Blev inte riktigt bra bild, men det här paketet är vikt som en solfjäder på vänstra sidan, syns inte så bra på bilden. Silverband med texten "merry christmas" och en rätt så stor rosett pryder paketet och en mindre rosett på namnlappen.
Här testade jag att paketera som en handväska. Hon gillar handväskor så vi ska hoppas hon blir glad och tycker att tomten är snäll ;) Namnlappen fungerar som "spänne".
Här pryder samma silverband detta paket och en hemmagjord "paketrosett" av samma prinsessapapper.
Taggen till vänster har jag "färgat in" med silverfärg, den var vit från början.
Den här taggen var brun, färgade in den med silverfärg. I verkligheten skiftar den färg i ljuset, mellan silver och brun. Texten stämplad med röd färg.
Igår börja jag med att paketera småsessornas paket, hitta riktigt prinsessapapper o allt :)
Här pryder samma silverband detta paket och en hemmagjord "paketrosett" av samma prinsessapapper.
Idag har jag spenderat en massa tid i Tiimari, tyckte att jag skulle ta med tid att laga egna paketetiketter (tags) i år. Hittade dock inte allt med det här kom med hem i väskan.
En rulle (50m) prickigt paketband, rött tygband, tags (i påsen vita och bruna), stämpel, stämpeldynor (3 olika) glitter och annat smått o gott :) Dom rosa klädnypshjärtana skall jag ha till ett födelsedagskort, som jag kommer att lägga upp bara det är färdigt.
Och så hann jag då svänga ihop 3 tags i olika färger
Taggen till vänster har jag "färgat in" med silverfärg, den var vit från början.
Glittret som jag köpte gick inte att embossa så jag fick improvisera lite.
Dom 2 första tagsen är stämplade med svart färg.
Den här röda är inte sååå röd i verkligheten, den är mera julröd så att säga.
Det här är dom första "tagsen" jag någonsin gjort, men definitvit inte dom sista! Det var ju hur kul som helst! Lite mera stämpeldynor, färger och annat smått och gott så blir det nog bra.
tisdag 19 november 2013
En vanlig tisdag
En vanlig tisdag har vi snart bakom oss, så tråkigt o mörkt väder, fast på samma gång skönt att denna tunga sommar är bakom oss.
Idag sov vi länge (läs 10.30), o dagen har gått åt till att pyssla lite o gosa med Matilda. Hon har märkt att hon har egen röst, så hon "sjunger" för oss, högt o ljudligt.
Hon e bara för gooo <3
Idag sov vi länge (läs 10.30), o dagen har gått åt till att pyssla lite o gosa med Matilda. Hon har märkt att hon har egen röst, så hon "sjunger" för oss, högt o ljudligt.
 |
| Hon är liten o rund :) |
Hon e bara för gooo <3
måndag 18 november 2013
Vad händer sen?
Jaa, vad händer sen? Det är också nånting som jag legat många nätter o funderat på, en sak som jag aldrig tidigare ens på allvar reflekterat över eller ens tänkt så allvarligt på. Man dör o that´s it liksom… men, nu har jag märkt att det har gett mej en viss tröst i att tänka att pappa har fortsatt dit till andra sidan, opp i himlen o blivit en ängel, som vi sa till barnen.
Barnen, speciellt Jesse, har funderat och frågat mycket kring döden o vad det riktigt hände med mofa. Dom fick vara med på kistläggningen, för pappa hade verkligen dött hastigt, hans ögon var slutna, ansiktet lugnt o fridfullt, huvudet lite på sned och en luftbubbla i ena kinden. På magen hade han tv-kontrollen o ena armen höjd med armen i madrassen och tv:en på-slagen. Den bilden kommer att vara för evigt fastnitad på min hornhinna. Den liksom går runt o runt framför mina ögon hela tiden. Kall och stel var han redan när jag hittade honom, så han hade nog varit död ganska många timmar. Men bättre det än att han sku ha försökt stappla ut i trappuppgången, fallit o skulle ha slagit huvudet illa o han sku ha legat i en blodpöl.
Nåja, tillbaka till barnens frågor…
På kistläggningen fick barnen lägga teckningar åt mofa o Jesse gav också en påse godis (fast pappa inte åt godis men lilla Jesse älskar karkki) och så fick pappa med sin kikare o kastspö. Ett långt brev lade jag med åt honom (med saker som blev osagda) och bilder på barnen. Hemma frågade Jesse sedan, med lite anklagande ton, varför vi inte hade satt mofas telefon med, så att han skulle kunna ringa till oss när han vill. Vad svarar man på det egentligen?
O så måste vi ju börja förbereda dom på begravningen, eftersom dom varit med på kistläggningen visste dom ju att mofa ligger i kistan så vi förklarade för dem att det är mofas goda hjärta, humor, snällhet, lekfullhet osv som farit upp till himlen och blivit en ängel. Det yttre skalet med hans kläder på far ner i kistan. Och det godtog dom utan vidare. Men sen kom frågorna igen:
- Vet mofa att han är död?
- Vet mofa att han är i himlen?
- Vet mofa att vi finns här nere?
- Finns det hav i himlen så att mofa får fiska?
- Har dom kläder på sej i himlen?
- Får mofa mat där?
- Vet mofa om att babyn ha kommit? (Matilda föddes 9 dagar efter att pappa lämnat oss)
Alla dessa frågor o många många fler, har även alltså i mitt huvud satt igång en massa tankar. Ibland tror jag att jag håller på att bli galen för jag tycker jag kan helt plötsligt känna hans doft i rummet var jag befinner mej. Och ibland kommer jag på mej själv att sitta och fundera på hur härligt det skulle vara att få nåt "tecken" av honom, att han har det bra, eller bättre, nu.
En sak önskar jag mer än allt annat: att pappa vet hur mycket jag älskade honom o att jag är så innerligt tacksam för allt han gett mej och gjort för mej <3
Barnen, speciellt Jesse, har funderat och frågat mycket kring döden o vad det riktigt hände med mofa. Dom fick vara med på kistläggningen, för pappa hade verkligen dött hastigt, hans ögon var slutna, ansiktet lugnt o fridfullt, huvudet lite på sned och en luftbubbla i ena kinden. På magen hade han tv-kontrollen o ena armen höjd med armen i madrassen och tv:en på-slagen. Den bilden kommer att vara för evigt fastnitad på min hornhinna. Den liksom går runt o runt framför mina ögon hela tiden. Kall och stel var han redan när jag hittade honom, så han hade nog varit död ganska många timmar. Men bättre det än att han sku ha försökt stappla ut i trappuppgången, fallit o skulle ha slagit huvudet illa o han sku ha legat i en blodpöl.
Nåja, tillbaka till barnens frågor…
På kistläggningen fick barnen lägga teckningar åt mofa o Jesse gav också en påse godis (fast pappa inte åt godis men lilla Jesse älskar karkki) och så fick pappa med sin kikare o kastspö. Ett långt brev lade jag med åt honom (med saker som blev osagda) och bilder på barnen. Hemma frågade Jesse sedan, med lite anklagande ton, varför vi inte hade satt mofas telefon med, så att han skulle kunna ringa till oss när han vill. Vad svarar man på det egentligen?
O så måste vi ju börja förbereda dom på begravningen, eftersom dom varit med på kistläggningen visste dom ju att mofa ligger i kistan så vi förklarade för dem att det är mofas goda hjärta, humor, snällhet, lekfullhet osv som farit upp till himlen och blivit en ängel. Det yttre skalet med hans kläder på far ner i kistan. Och det godtog dom utan vidare. Men sen kom frågorna igen:
- Vet mofa att han är död?
- Vet mofa att han är i himlen?
- Vet mofa att vi finns här nere?
- Finns det hav i himlen så att mofa får fiska?
- Har dom kläder på sej i himlen?
- Får mofa mat där?
- Vet mofa om att babyn ha kommit? (Matilda föddes 9 dagar efter att pappa lämnat oss)
Alla dessa frågor o många många fler, har även alltså i mitt huvud satt igång en massa tankar. Ibland tror jag att jag håller på att bli galen för jag tycker jag kan helt plötsligt känna hans doft i rummet var jag befinner mej. Och ibland kommer jag på mej själv att sitta och fundera på hur härligt det skulle vara att få nåt "tecken" av honom, att han har det bra, eller bättre, nu.
En sak önskar jag mer än allt annat: att pappa vet hur mycket jag älskade honom o att jag är så innerligt tacksam för allt han gett mej och gjort för mej <3
Jäkla måne...
…som håller mej vaken på nätterna! Blir så arg o frustrerad när det är fullmåne o jag har svårt att sova. Nätterna är annars också rätt så oroliga nuförtiden så… O det är inte Matildas fel, hon sover hela natten utan mat :) Ibland vill hon ha tutten, men det är allt. Men det räcker att jag vaknar o efter det är det så svårt att somna om igen.Tankarna börjar snurra i huvet o klumpen i bröstet börjar växa… Allt som oftast går tankarna till pappa…
Ibland ligger jag o tänker på allt vi gjort tillsammans, men oftast är det såna saker som jag aldrig kommer att få svar på, vissa saker som jag så många gånger tänkte att jag skall fråga av honom, men jag sköt alltid upp det för "jag hinner nog sen". Men det hann jag ju inte… Han togs ifrån oss alldeles för tidigt, 58 år är ingen ålder att dö!
Det som gnager i mej är att sku pappa ännu vara vid liv om jag skulle med "våld" fört han till sjukhuset på koll? Han klaga lite att han hade ont i bröstet o senare på kvällen när jag prata med han i telefon sa han att han hade ont bak i ryggen o ut i ena armen. Men själv sa han att han trodde att det var nån muskel när han hade huggit ved här hon oss många dagar. Fan ändå med mej! Dum som jag är så fatta jag inte ens att det var hjärtat som varna, det har jag fått lära mej först efteråt, att det ofta är en varningssignal på en kommande hjärtinfarkt! Men på dagen borde jag ha tvingat honom in i bilen och iväg till sjukis när han sa att det tog så illa i bröstet. Skulle han då vara vid liv? Sku dom ha märkt på sjukis att nåt va tokigt? Kanske han hade en liten infarkt ren på dan, vem vet? Skulle dom ha hållit honom där övernatten? Skulle dom då ha kunnat rädda honom när infarkten kom? Skulle han vara helt återställd eller skulle han ligga som ett paket nånstans? DET sku han inte ha velat, det sa han dessutom åt oss på lördan ännu, bara några timmar innan han rycktes ifrån oss. "När min dag kommer att fara härifrån ska det gå tjucktjuck" sa han o knäppte med fingrarna som för att visa att det ska gå fort!
Den här saken kommer jag ju aldrig att få nåt svar på, men den gnager i mej, dag efter dag…. tänk om… e de mitt fel att pappa är borta? Eller gjorde jag "rätt" som inte förde honom, med tanke på att han kanske skulle ligga på nåt sjukhus som ett paket? Blir galen av dom här tankarna!! Och INGEN kan svara på dom här frågorna!
Visste pappa själv att tiden var kommen? Med tanke på att han först på dagen sa det han sa, o senare på kvällen när vi prata i telefon sa han" vi ses o vi syns…kanske". Det är det sista jag hörde av honom, nästa moron kom han aldrig till oss eller svara i telefon, han låg död i sin lägenhet. Ensam.
Ibland ligger jag o tänker på allt vi gjort tillsammans, men oftast är det såna saker som jag aldrig kommer att få svar på, vissa saker som jag så många gånger tänkte att jag skall fråga av honom, men jag sköt alltid upp det för "jag hinner nog sen". Men det hann jag ju inte… Han togs ifrån oss alldeles för tidigt, 58 år är ingen ålder att dö!
Det som gnager i mej är att sku pappa ännu vara vid liv om jag skulle med "våld" fört han till sjukhuset på koll? Han klaga lite att han hade ont i bröstet o senare på kvällen när jag prata med han i telefon sa han att han hade ont bak i ryggen o ut i ena armen. Men själv sa han att han trodde att det var nån muskel när han hade huggit ved här hon oss många dagar. Fan ändå med mej! Dum som jag är så fatta jag inte ens att det var hjärtat som varna, det har jag fått lära mej först efteråt, att det ofta är en varningssignal på en kommande hjärtinfarkt! Men på dagen borde jag ha tvingat honom in i bilen och iväg till sjukis när han sa att det tog så illa i bröstet. Skulle han då vara vid liv? Sku dom ha märkt på sjukis att nåt va tokigt? Kanske han hade en liten infarkt ren på dan, vem vet? Skulle dom ha hållit honom där övernatten? Skulle dom då ha kunnat rädda honom när infarkten kom? Skulle han vara helt återställd eller skulle han ligga som ett paket nånstans? DET sku han inte ha velat, det sa han dessutom åt oss på lördan ännu, bara några timmar innan han rycktes ifrån oss. "När min dag kommer att fara härifrån ska det gå tjucktjuck" sa han o knäppte med fingrarna som för att visa att det ska gå fort!
Den här saken kommer jag ju aldrig att få nåt svar på, men den gnager i mej, dag efter dag…. tänk om… e de mitt fel att pappa är borta? Eller gjorde jag "rätt" som inte förde honom, med tanke på att han kanske skulle ligga på nåt sjukhus som ett paket? Blir galen av dom här tankarna!! Och INGEN kan svara på dom här frågorna!
Visste pappa själv att tiden var kommen? Med tanke på att han först på dagen sa det han sa, o senare på kvällen när vi prata i telefon sa han" vi ses o vi syns…kanske". Det är det sista jag hörde av honom, nästa moron kom han aldrig till oss eller svara i telefon, han låg död i sin lägenhet. Ensam.
söndag 17 november 2013
Tyst, tyst, tyst…
Så har Emmi o Jesse åkt iväg till sin pappa igen o tystnaden har sänkt sej i huset, alltid lika ovant. Kommer jag månne någonsin att vänja mej vid att det blir så tomt o tyst när dom åkt iväg. Redan nästa dag har man vant sej igen, men söndagkvällen är alltid så tyst o tom. Dessutom tar Matilda en liten tupplur innan kvällsvällingen så det är verkligen lugnt. Kankse man borde ta sej ett glas rött?
Vem sku ha trott det här?
Då kom den dagen som jag inte trodde skulle komma igen: att jag börjar blogga igen! Har länge gått omkring o funderat på det o nu tog jag det beslutet att det kanske kommer att göra gott åt mej, lite som terapi. Den som läst min gamla blogg minns kanske att den här nu inte är den samma. Orsak: mitt minne svek mej och jag minns inte längre mitt användarnamn och lösenord till den. Adressen till den är http://jajja-envanligtjej.blogspot.fi IFALL nu nån vill gå o titta :)
Massor har hänt sen sist: Jag bröt upp från Emmis o Jesses pappa sommaren 2011, ett beslut som jag inte ångrat en ända dag! Träffade en ny man och vi köpte hus tillsammans som vi lite renoverade lite o flyttade in i mars och i juni föddes vår lilla Matilda. 9 dagar innan det dog min älskade pappa helt plötsligt, jag hittade honom i sin lägenhet i sängen. Han dök aldrig upp till oss o svarade inte heller i telefon så jag visste att nåt var fel så jag åkte dit. Så nu till en början kommer jag säkert att skriva en hel del om dom känslor som jag tampas med o fiilisen så att säga. Kan lugnt säga att denna sommar o höst har varit en berg och dalbana vad det gäller känslor.
Vardagen lunkar sakta på här hemma hos oss, är ju på mammaledigt. Har börjat pyssla en del, gnistan tändes när jag lagade ett minnesalbum om pappa. Vissa dagar är lättare och andra är jobbigare. Det här första året efter pappas död kommer att vara jobbig (säger dom som misstat en nära). Först hade vi Matildas dop, sen kom De dödas dag, Farsdag och pappas egen födelsedag. O nu väntar jag med fasa på julen: ingen som ringer o påminner att "ha du nu tagit ut skinkan från frysen", eller "ha du nu kommit ihåg o kolla hur mör skinkan e" minst 10 ggr! :( Eller annars bara ringer, så många ggr per dag att man allt som oftast var heeeelt kypsä på honom, o nu är det det ÄNDA jag önskar: att han sku ringa!
Massor har hänt sen sist: Jag bröt upp från Emmis o Jesses pappa sommaren 2011, ett beslut som jag inte ångrat en ända dag! Träffade en ny man och vi köpte hus tillsammans som vi lite renoverade lite o flyttade in i mars och i juni föddes vår lilla Matilda. 9 dagar innan det dog min älskade pappa helt plötsligt, jag hittade honom i sin lägenhet i sängen. Han dök aldrig upp till oss o svarade inte heller i telefon så jag visste att nåt var fel så jag åkte dit. Så nu till en början kommer jag säkert att skriva en hel del om dom känslor som jag tampas med o fiilisen så att säga. Kan lugnt säga att denna sommar o höst har varit en berg och dalbana vad det gäller känslor.
Vardagen lunkar sakta på här hemma hos oss, är ju på mammaledigt. Har börjat pyssla en del, gnistan tändes när jag lagade ett minnesalbum om pappa. Vissa dagar är lättare och andra är jobbigare. Det här första året efter pappas död kommer att vara jobbig (säger dom som misstat en nära). Först hade vi Matildas dop, sen kom De dödas dag, Farsdag och pappas egen födelsedag. O nu väntar jag med fasa på julen: ingen som ringer o påminner att "ha du nu tagit ut skinkan från frysen", eller "ha du nu kommit ihåg o kolla hur mör skinkan e" minst 10 ggr! :( Eller annars bara ringer, så många ggr per dag att man allt som oftast var heeeelt kypsä på honom, o nu är det det ÄNDA jag önskar: att han sku ringa!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)