Pappas 60 årsdag

Idag skulle pappa ha fyllt 60 år. Det borde ha vari en dag fylld av glädje, skratt och prat. Istället är dagen  fylld av ångest, sorg, massor med tankar och tårar. Och frågan "varför" virvlar omkring i huvudet. Varför, varför VARFÖR i helvete ska livet vara så orättvist? VARFÖR?? Sku ha lust att skrika av ilska, men ingen lär nog ändå svara på den frågan, tyvärr. Det finns så många frågor som aldrig kommer att få svar... Minns hans 50 årsdag som igår, en glad fest med mycket gäster. Väntade Emmi då, så jag var där med magen i vädret :) Och han var så stolt över att bli morfar! O lika ivrig var han igen när Jesse var på kommande, och Moa. Även Matilda väntade han på, men han orka liksom inte riktigt ända fram. Ååååh va det är orättvist! Jag sku ha behövt pappa ännu, mina barn sku ha behövt honom och syrran sku ha behövt honom och Moa likaså.
Så istället för att fira honom så stirrar jag på ljuset som brinner i lyktan på den platsen var hans arbetshandskar blev med yxan. Han skulle ju komma tillbaka nästa dag och fortsätta jobba. Fan ändå! Känner mej som en jävla argbigga, en riktig bitterkärring.

Jag vet att jag har en massa sorg ännu inom mej... jag har inte låtit allt komma ännu. Började för 1 år sen hålla tillbaka gråten, pressa tillbaka tårarna.Varför? Jo, för att folk i min omgivning verkade börja tycka att det börjar räcka med mina tårar, o "du har ju Matilda ", det fick jag fan höra till lust och leda.  Istället för att hålla tillbaka borde jag ha låtit det komma, för jag har det framför ännu, det känner jag. Härom kvällen när alla gått och lagt sej och huset gått till ro och jag blev ensam vaken började jag helt hysteriskt gråta. Det bara kom, som en blixt från klar himmel. Efteråt kändes sej riktigt skönt, men klumpen har kommit tillbaka med rekordfart i bröstet. Drömmer på nätterna att pappa kommer tillbaka, han bara står där framför mej o sträcker ut armarna mot mej. Men genast när han kommit tillbaka så börjar mina vänners pappor dö istället. HELT GALET! Och så vaknar jag med ett ryck och jag tycker att jag kan känna pappas doft... Håller säkert på att tappa förståndet.

Skål pappa, snart ska jag tammesjutton ta ett glas rött för att fira dej! Love u <3

Sommaren 2008

Hälsningar från Bulgarien

Kom hem inatt efter en vecka i soliga Bulgarien. Mycket god mat (o goda viner) har vi smällt i oss och bara njutit och latta oss i solen eller i poolen. En dag var vi till Old-Nessebar och en kväll till Sunny Beach och igår på shoppingrunda i Bourgas innan vi kom hem, men annars har vi bara varit vid hotellet. Ett jättestort komplex med massor av aktiviteter för barn från klockan 10 på morgonen till sena kvällen. Ännu vid 23-tiden på kvällen spelades det musik. Hotellet var All-inclusive så det känns som man inte gjort nåt annat än ätit och druckit hela dagarna. Barnen har fått äta så mycket glass dom bara orkat. En jättetrevlig resa på alla sätt och vis.

Idag är det 1 (!!!) år sen jag hittade älskade pappsen död i sin lägenhet. Ett helt jäkla år har gått och på nåt sätt känns det inte alls som om det skulle vara så länge sen. Kan inte fatta att det är så länge sen jag pratat med honom, eller känt hans doft. Har hans ena skjorta fortsättningsvis på soffan där nere och ibland brukar jag ta upp den o dofta på den när jag går förbi. Saknar honom så förbannat! Det riktigt river i kroppen o hjärtat som det tar ont. "Tiden läker alla sår" - hur länge ska det ta månne? Han sku ha haft så mycket kvar att ge ännu!

Olen elossa taas

(Lyssna gärnan på låten här intill)

VÅR!! Det är vår hörni! Den har kommit med full fart på bara några dagar, för nu har det också börjat dofta vår. När jag är ute o går kommer det en massa härliga blommiga dofter i näsan, underbart! Det här är dock också på ett vis en tung tid igen, eftersom pappa blev som ett litet barn varje vår, så full av glädje och iver igen efter en lång och dyster vinter. Hans blick blev på nåt vis ljusare och ja, han blev helt enkelt glad på ett helt annat vis än han var på vintern. Han gick omkring ute i naturen, synade träden och ringde och berättade att knopparna på träden nog är lite större nu än dom var i morse. O om våren kom tidigt, som den gjort i år, så "ojade o vojade" han sej över att allting nog är utblommat vid midsommar. Våren var helt enkelt pappas årstid. Tyvärr får han inte vara med oss den här våren och uppleva allt det vackra och gröna i naturen, för pappas tid var inne redan ifjol innan sommaren hade börjat på allvar.

Men jag är här den här våren, precis som så många av mina allra käraste och närmaste. Och jag känner för tillfället att jag börjar leva igen, efter en jävlig sommar i fjol och en lång och dyster höst och vinter. Och vet ni, jag är för första gången på över 10 månader tacksam för att jag lever och för allt som jag ännu har kvar. Är så innerligt tacksam för min sambo som stått ut med mej sen pappa dog, för jag har helt enkelt känt det som om att jag helt enkelt inte orkar, har inte lust, vill inte, bryr mej inte, fråga mej inte....  Har känts som om jag just och just har hållits flytande, med bara näsan ovanför ytan, och det är helt och hållet sambons förtjänst att jag inte drunknat. Drunknat bland ångest, tomhet, hjälplöshet, bitterhet, en djup och bottenlös svart sorg, miljoner tårar och en känsla av att ha blivit övergiven och ensam. Och allt detta uppblandat med en enorm lycka över en nyfödd baby, som en slags eufori vågar jag nästan påstå. Helt galet! Utan sambons stöd och hjälp vet jag faktiskt inte var jag skulle befinna mej idag.

Många, många gånger tidigare i mitt liv har jag tänkt tanken att pappa inte alltid kommer att finnas här och funderat hur jag skall klara det, men jag hade aldrig klarat av att tänka tanken särskilt länge för det tog så ont, alldeles för ont för att ens orka tänka på det, och hjärtat slog snabbare. Och nu har jag levt den känslan, andats den, känt den ända in i benmärgen, tvingats ta itu med den, känt och klämt på den, haft andnöd när paniken kommit rullande, tagit mej igenom gråtattacker och kämpat mej igenom ändlösa och sömnlösa nätter, men JAG LEVER, vilket jag inte hade trott att jag kommer att göra efter att pappa dött. Så illa hade bara blotta tanken redan känts. Jag lever, jag finns, jag andas! Och det gör så många andra mänskor också som jag älskar, älskar lika mycket som jag älskade pappa!

Sambon sade häromdagen lite försiktigt att han också har börjat se en liten förändring i mej: jag är mycket gladare och piggare än jag varit på mycket länge och jag börjar intressera mej för saker och ting igen.

Har dom senaste veckorna kommit till den instinkten att just den här exakt samma sorgen kommer jag inte behöva gå igenom en gång till. Pappa kan inte dö ifrån mej och lämna mej en gång till, det går inte. Och en sak som jag märkt att jag gjort den här våren, helt i tankarna: jag har gått och sett på knopparna på träden, för nu vet jag, även i den lilla dunkla vrån i hjärnan, att ingen kommer att ringa den här våren och berätta hur mycket knopparna växer varje dag  <3

Allt har sin mening...

"Allt har sin mening"... att jag kom att avsky det uttrycket när pappa dog, kändes som om var och varannan sa det: "allt har sin mening". Då, när allt var som värst, mörkast, ja rent ut sagt för jävligt, kunde jag inte förstå hur det kunde ha någon mening med att pappa gick bort?! Varför måste nån gå bort för att nåt annat ska få en mening? Jaa-aa ni, vete fan om jag har blivit något klokare angående det uttrycket men nåt helt otroligt har hänt!! Men, jag kommer ju aldrig att få reda på om det har hänt därför att pappa är död, eller om det bara är ödet, eller vad det beror på, men men....

I det här skedet vet jag ännu inte hur saker och ting kommer att utvecklas och åt vilket håll det kommer att gå, men så mycket kan jag säga att det är en stor sak som har hänt i mitt och syrrans liv, en sak som kanske på något vis kommer att ändra en del av livet, igen en gång! Den här gången hoppas jag dock att det går åt det bättre hållet. Det är något som jag har vetat om så länge som jag minns, men har aldrig ens vågat tänka tanken att jag någon dag kommer "att få ha" det. Har dagdrömt, speciellt som yngre om det, men som äldre och förståndigare gett upp hoppet om det! När pappa dog, dog även det lilla hoppet att det kommer att hända... Men, kanske lilla älskade pappsen hade sitt finger med i spelet och har gjort sitt när han sitter där på molnkanten i Nangalia, med svirveln i den ena handen och en Sandels i den andra. Hade bara önskat att han hade fått vara med här och uppleva den glädje (och glädjetårar) som i alla fall jag känner, för jag tror att det var det här han önskade sej, innerst inne alla dessa år, fast han aldrig yppade om den saken!

Iltalehti

Har som vana att alltid läsa Iltalehti på nätet när jag stiger upp på morgonen, vilket jag gjorde även idag. Blicken föll på en rubrik: Kun olet kuollut. Man kan inte läsa den artikeln på nätet, så gissa vad jag gjorde? Just det, rusa till butiken och köpte den, kände bara att jag måste läsa artikeln! Den handlade om vad det händer i kroppen när man dör, första minuten, timme, dygn, vecka osv.... Som om jag faaaan inte sku veta det redan? Jag vet inte längre hur många gånger jag googlat och sökt den informationen på nätet, gång på gång..... Som om det skulle hjälpa mej att förstå när pappa exakt dog, eftersom vi ju inte gjorde obduktion så har vi ju bara en ungefärlig tid att gå efter. Jag vet att pappa ännu sågs 23-tiden på kvällen, o nästa dag svara han inte i telefon vid 11-tiden, så nångång där emellan.

Känns som om det på nåt vis skulle kännas bättre om jag skulle veta att han inte behövde ligga så många timmar där död, och ensam, i sin lilla lägenhet. Jag tyckte inte att han var så kall, men i polisrapporten står det att han var stel och det syntes på nåt vis ut mot ryggen... Så ganska många timmar hade han väl varit där, liggandes under täcket, vilket förklarar kanske varför han inte var så kall. O det förklarar också varför hans arm inte föll ner fast jag ruska om honom.... han var redan så stel. Men på nåt vis hade dom fått ner armen, för den var inte uppåt mer när dom hämta ut honom på båren.

På tal om polisrapporten... borde inte anhöriga ha rätt att få hem den? Jag har nämligen bara fått läsa den när vi gick igenom hans papper med överläkaren. Är det nån som vet?

För 1 år sen

Idag har vi firat Emmis 9 års-kalas, vol 2, med alla vuxna. Igår var det flickorna från skolan och idag då alla vuxna vänner och släktingar så att säga. Dagen har varit fartfylld och rolig, och Emmi har fått massvis med paket. Tyvärr har jag känt att något har fattats.... och det är ju pappa förstås. Han var alltid den som såg till att det absolut aldrig var tyst runt bordet, vilket det nog inte aldrig var, men han hade alltid nåt att säga, vare sej han kände den han prata med eller inte. Och om han inte hade nåt vettigt att säga så drog han till med nån halvdålig vits!

Jag har nu många gånger under dom gångna månaderna förundrats över hans sätt att handskas med folk... många skulle säkert säga att han på ett vis var "klumpig", för han var alltid rak på sak. Visste han inte, ja då banne mej fråga han! Många av våra grannar visste vem han var, han stanna helt enkelt och prata med dom och berätta vem han var och sa att "jag e Tanjas pappa o Tanja o Tero bor där" och peka på vårt hus.

Här är en bild på pappa ifjol från Emmis 8 års-kalas! Kolla in håret! Och det var ALLTID rakt på ända! Det var tammetusan ingen skillnad när eller var man mötte han så hade han alltid håret just så här! Den här bilden visar verkligen vem pappsen var: ruffsig, vild i håret, men en snäll man med hjärtat på rättat stället. För visst ser han ju snäll ut?!



Så ni kan tänka er den chocken jag fick, först dagen efter hans död när vi var o titta på honom och sen igen på kistläggningen, när hans hår var fint kammat längs med huvudet och i ordning? Jag minns att jag riktigt kände på hans hår att "e de nu faktiskt pappas hår". Såg så konstigt ut....

VARNING FÖR KÄNSLIGA! SLUTA BLÄDDRA NERÅT!!!!

Pappa med finkammat hår

Här är en bild från kistläggningen: Förlåt pappa att jag "hänger" ut dej så här!

Visade ett annat foto till min moster från kistläggningen och hon sa rakt ut att om hon inte skulle ha vetat vem det var hade hon aldrig trott att det var pappa. I och för sej så hade det gått nästan 2 veckor från hans död tills vi hade kistläggning, så han såg rätt så konstig ut, hade sjunkit ihop på nåt vis, och blivit vit kring munnen. Tyvärr kom jag mej inte för att ta nån bild på honom dagen efter hans död när vi var och titta på honom. Då såg han ännu ut som pappa. Ifall nån undrar vad han har vid huvudet på vänstra sidan härifrån sett så är det ett långt brev jag skrev till honom, foton på barnen, teckningar som barnen ritade till honom och en påse godis från Jesse. På högra sidan skymtar man en svart kikare. Glasögonen lade vi också på honom, han såg så konstig ut utan dom.

Fast det nu gått rejäla 7 månader sen pappa dog så har jag ännu jättesvårt att titta på foton på honom, levande eller död, spelar ingen skillnad. Klumpen växer på rekordfart i bröstet och halsen. Jag gjorde ju ett minnesalbum om honom och det har jag bläddrat i kanske två (2!!) gånger! Fast albumet ligger på byrån och skulle bara vara att ta upp det... Jag klarar helt enkelt inte av det. Hur konstigt det än låter så tror jag, att jag tror, nånstans i min enfaldiga hjärna, att han ännu lever och ringer mej vilken dag som helst....

Pappas telefon

Igår kväll när jag halvlåg i soffan och slötittade på tv:n, kom jag plötsligt ihåg pappas telefon som jag hade lagt bort just före julen. Herregud den känslan när jag kom ihåg den!! Hjärtat pumpade som en galning innan jag var framme vid skåpet var den låg och ångesten spändes som ett bälte runt bröstet och tårarna brände bakom ögonlocken. Tänk om, tänk om….. Lyfte ut den, lika varligt som om det varit frågan om en guldklimp, och kollade: Jo, den var ännu vid liv, nippa nappa! Tack gode gud! Den skulle nog inte ha klarat sej över natten ens mera, så tom va akkun redan. Sen skulle den också ha slocknat, precis som pappas livslåga.

Behovet av att hjälpa andra

Sen pappa dog har jag känt ett enormt behov av att hjälpa andra, främst mänskor som har det mindre bra ställt. Och nu skall absolut ingen missförstå mej och tro att jag simmar i pengar, för det gör jag/vi inte!  Har funderat ganska mycket kring det här och jag tror att det är nånting som skall håller på att processa i hjärnan och som hör ihop med sorgen. Grejen är den att jag har väldigt många gånger det senaste halvåret varit så arg på mej själv för att jag inte hjälpte pappa mera än vad jag gjorde. Dels "borde" jag kanske ha varit där och städat åt honom någon gång eftersom jag visste att pappa inte var en städmänniska hemma. Det roliga var att han mer än gärna hjälpte till att städa hos oss, eller hos syrran, men hemma  = NOT! En annan sak som jag kanske sku ha borde hålla mej mera framme med var att hjälpa pappa ekonomiskt i och med att han var arbetslös. Men han ville alltid låna pengar och han var alltid jättenoga med att betala tillbaka på just den dagen det var överenskommet. Och nu pratar vi inte stora summor, oftast rörde det sej om 20€. Varför i helvete tog jag emot dom pengarna, när jag visste att han behöver dom mera än mej? Det finns massor med saker som jag ångrar så bittert idag, men som tyvärr inte går att ändra på mera, vad gäller pappa.  Ok, pappsen var väldigt envis och ville inte riktigt bli hjälpt, han hade istället ett behov att hjälpa andra. "Skit i mej, huvudsaken ni har det bra", lite det intrycket gav han.

Nåja, nu då som sagt har jag haft ett enormt behov att på nåt vis få hjälpa andra. Och jag tror faktiskt att det är en fas som nu ingår i mitt sorgearbete. Jag har alltid haft lätt för att känna för/med andra som har det svårt eller lider, oberoende om det är barn i eget land eller ett Afrika-barn. Men, nu den här hösten har allting nått sin spets på nåt vis och jag och sambon har faktiskt gjort något för saken: Skickat julklappar till barn i Finland nånstans som annars inte skulle ha haft en ända julklapp att öppna på julen, (istället köpte vi bara en julklapp/eget barn) och sänt pengar till både Rädda Barnen och Barnsjukhuset 2017. Och vet ni, det känns jävligt skönt att veta att jag kanske med små julklappar/summor har gjort stor skillnad för någon! För tillfället funderar jag ännu på om jag skulle borde börja betala månatligen en liten summa till Rädda Barnen… får se, kanske jag gör det!

Men, jag kan i alla fall med gott samvete fira jul i år och jag vet att pappa tittar ner på mej med ett litet leende på läpparna och tanken: "något lärde jag henne i alla fall".

Ett halvt år

Ett halvår har gått sedan pappa revs ifrån oss, hastigt och alldeles för tidigt. Ibland känns det som en evighet sen han dog och ibland känns det som om det sku ha varit förra veckan. Ångesten som kommer bara jag tänker tanken att han är död, eller bilden som rullar framför mina ögon hur han såg ut när han låg död i sängen… håhå gott folk, undrar bara när det skall lätta….

Det är så mycket som har hänt sen han försvann, det har varit mycket sorg, men även mycket glädje, med tanke på att vi fick lilla-vilda-Matilda. Men på nåt vis känns det som om jag faktiskt inte har kunnat glädja mej till 100 %, inte för någonting och inte på ett sånt vis som jag skulle ha gjort om han inte skulle ha dött. Och jag vet att det är massor som har hänt som pappa skulle ha varit så oerhört glad och stolt över, om han bara hade fått vara med oss och uppleva alla dom här sakerna. Därför kan jag bli så förbannat arg på honom ibland! Känns som om jag skulle kunna skrika och gorma åt honom om han sku stå framför mej. Varför sku han lämna oss? Varför dog han? Varför gjorde han på det här sättet? Varför, varför, varför???? Blodet rusar och tankarna far med ilfart i huvudet en stund innan jag igen lugnar ner mej och inser att man nog inte själv väljer när man vill dö i hjärtattack. Inser att jag vet att pappa kanske inte just nu sku ha vilja dö OM han skulle ha fått bestämma. EN sak har jag dock blivit ett med: Jag är innerligt tacksam att pappa fick dö som han ville : fort som bara fan utan att själv fatta vad som händer och utan smärta!

Pappas doft

Var idag i källaren och fick plötsligt, helt ovänt, en sån lust att få känna pappas doft. Den kom från ingenstans men den va sååååå stark. Sambon lyfte ner lådan var pappas skolväska med en del av hans skolhäften och hans Adidas collegerock är (otvättad). När vi redde upp hans lägenhet så kunde jag bara inte kasta bort den, och inte min syster heller, och jag tog hem den och packade ner den i en låda. Och nu fick jag en så stark lust att få känna hans doft…

Lyfte försiktigt upp den och begravde näsan i den…. oooh vad gott den doftade! Det var inte helt samma doft i den längre (den hade tagit upp lukt från källaren), men den fanns där! Gud vad gott den doftade, nästan precis som pappa doftade! Satt en stund med näsan begravd i den, grät bittra tårar och kände mej oerhört tacksam över att han varit min far, i vått och torrt, och älskade mej precis som jag är, med alla mina fel och brister.

Det lider mot jul

Det lider mot jul, vare sej man vill eller inte. Den här julen kommer onekligen att vara helt annorlunda än alla andra jular hittills. Dels har vi lilla vilda Matilda, vilket är supermysigt, men dels är pappa borta. Han var de 2 senaste jularna hos min syster, så hans fysiska närvaro kommer inte att vara annorlunda, men inom mej vet jag ju att han inte heller är hos min syster. Och hela faderullan med julen kommer att kännas annorlunda, herregud ingen som ringer var och varannan minut och frågar om jag kommer ihåg skinkan som är i ugnen :)

Har lyssnat på julsånger (jo, faktiskt) nu några dagar här hemma med Matilda, och vissa av sångerna får  tårarna att bränna bakom ögonlocken och klumpen att växa i bröstet. Och det är just dom sångerna jag vet att pappa tyckte om. Det konstiga är att fast pappa var finsk, fast han nu aldrig prata finska med oss barn, så gillade han svenska sånger mera än dom finska.

Inkommande måndag är det ett halvt år, ETT HALVT ÅR (!!) sen pappa dog. Vart har tiden tagit vägen? På ett vis känns det som en evighet sen jag såg pappa, eller prata med honom, men på ett annat vis känns det som om tiden skulle ha stannat. Eller, som sambon sa, "snart är det ett halvår sen Matilda föddes". Just det, fortsättningsvis ser jag tydligen bara den sorgliga, dystra, mörka sidan av allting, TROTS att det är ett halvår sedan jorden för en stund upphörde att snurra. Det är väl bara att inse att det kanske är så som alla sa för ett halvår sen: Tiden läker alla sår, och allting har sin "mening". Tyvärr har jag inte ännu kommit underfund med den "meningen" med att pappa dog.

Gravstenen

Igår kom vi hem från Ekenäs, därför har jag inte bloggat så flitigt de senaste dagarna. Vi har varit några nätter i Tenala hos min moster och så hälsat på hos min syster och hennes familj ( o lilla gosia Moa) och förstås har jag "hälsat" på hos pappa varje dag vi där. Och äntligen hade hans egen sten kommit!

Alla dom gångerna som jag hittils har varit vid graven, har det på något vis känts konstigt att lägga dit blommor som jag visste att pappa tyckte om eller tända ljus där när pappas namn inte har funnits där någonstans. Där har varit farfars och farmors namn (farfar har jag aldrig ens sett och farmor dog när jag var 4 år) och så min farbror som jag inte heller minns så mycket av. Och fast jag har vetat innerst inne, i djupet av min själ att min älskade pappa också ligger där nere under metertalet av mylla, så har det känts som om att han nog inte är där, eftersom hans namn inte finns där, det finns liksom inte nåt "bevis" på att han är där. Fast jag var på kistläggningen och såg att det var pappa som var i kistan och fast jag var på begravningen och såg när karlarna sänkte kistan ner i graven…. Ändå så har jag inte kunnat inse att pappa är där.

Men nu hade då stenen kommit! Det var det första vi gjorde när vi kom till Tenala så körde vi rakt till graven. Men gravgården är nog inget trevligt ställe att gå till när det är bäcksvart ute! *ryser* och där  var stenen, äntligen, efter alla dessa månader!! En egen liten minnesplatta lagd på graven framför stora stenen, med bara pappas namn på! Och det kändes som om någon sku ha slagit mej i magen med all kraft! Kippa efter andan och tårarna börja rinna längs kinderna! Det var som om det nu först skulle ha sjunkit in i min motstridiga hjärna att pappa faktiskt finns där, han kommer inte tillbaka mer. Kanske jag nu äntligen kan gå vidare i sorgen eftersom det har känts som om inget kommer ut mer, allting blir bara en stor klump i bröstet. Men kanske nu….

Sorgen

Jag märkte när pappa hade dött, att folk gick över på andra sidan gatan, eller "såg" en inte i butiken. Speciellt yngre människor. Men det är väl så, att det är svårt att möta folk med sorg. Du vet inte vad du ska säga, vad du ska göra, eller om du ska stå på huvudet eller fötterna. Jag vet, för jag har varit likadan själv. Det ÄR svårt att möta folk med sorg. Men på min "sorgeväg" har jag ju nu fått lära mej, om man man säga så, vad man ska säga, eller inte säga. Och man behöver ju inte alltid säga något, det räcker med en kram, "jag deltar i sorgen", eller en nick om man inte vet vad man ska säga.

Jag minns när det gått ca 1 vecka efter pappas bortgång, mötte jag en ytlig bekant i butiken. Hon stanna och titta på min mage (var ju höggravid då ännu) och skratta till lite och sa "bebin din håller dej tydligen vaken på nätterna", hon visste alltså inte om pappa. Jag svarade helt lugnt och sansat "det också, men min pappa gick bort helt plötsligt så det är lite tungt och mycket att tänka på just nu", eller nåt i den vägen. Jag såg helt klart att mänskan mittemot mej blev chockad, till en början, började sen "oja och voja sej, oj så hemskt, va han gammal" innan hon kläckte ur sej (innan jag ens hade hunnit svara på en ända fråga): "tog han livet av sej?" WTF?? I det skedet kände jag hur blodet bara rann ner i benen på mej… hur kan man ens fråga så?? Så DET skall man absolut inte fråga!

Stötte på en bekant tidigare i veckan, hennes man gick helt plötsligt bort han också, dock ännu många år yngre än pappa. Jag såg henne på håll och jag kände först hur hjärtat hoppade över ett slag, hon såg så eländig ut, krossad, dunkad till marken helt enkelt. Men den här gången hörde jag inte till dom som smet in bakom hyllan i butiken, utan istället gick jag rakryggat fram till henne, kramade om henne och beklagade sorgen. Vi grät några tårar tillsammans, hon över sin man och jag över pappa, men för en stund, ett litet ögonblick, var vi förenade av sorgen. Efteråt kändes det skönt på något konstigt vis, kan inte riktigt förklara. Kändes som om jag hade gett lite styrka och hopp åt en medmänniska.

Alla dom människorna, vänner, bekanta eller ytligt bekanta, som visste vad som hänt, som kom fram helt modigt och rakryggat, gav en kram eller några tröstande ord på vägen, det gav mej tröst och en liten påminnelse om att jag inte är lämnad heeelt ensam i den stora världen. Det fanns även dom som kom hem till mej med blommor, och det kändes skönt att veta att det finns folk där om jag vill prata fast jag inte för tillfället var pratglad och på gott humör.

Nu har det då gått 5 månader och jag känner det som om folk inte längre förstår hur jag ännu kan sörja. Eller så frågar dom hur man mår eller har det och när man nämner pappa så ser dom på en som man inte skulle vara riktigt klok och så byter dom samtalsämne! En vän fråga av mej, med stora ögon häromdagen: "alltså saknar du ännu din pappa?" . Så sa min vän, utan ens att blinka, att hon inte kommer att sakna sin pappa,  på det viset, att hon inte kommer att märka så stor skillnad i hennes liv när han är borta! KLART att jag saknar min pappa, pappa är och förblir en jätteviktig person i mitt liv. Han har lärt mej det jag kan och på grund av honom så är jag den jag är, så jag kommer alltid att sakna honom. Han fanns alltid där när jag var liten och även som vuxen fanns han vid min sida, vad som än hände. Han har aldrig gett mej stora saker,  pengar eller fina bilar (eller ens körtkort), men det han gav mej är ack så mycket viktigare: moral, självkänsla, trygghet, kramar, en stor och varm famn och kärlek, massor med kärlek! Det fick mej att inse hur tacksam jag skall vara som har haft en sådan far som jag har haft, det är inte så självklart för alla! Hur tacksam jag skall vara för den tiden jag fick med honom, fast den blev alldeles för kort.

                                                   "Jag kramar dej i tankarna       

                                                         och tackar dej så ömt

                                                   för all den kärlek du mej gav

                                                      den finns i mitt hjärta gömt"

Psalmer och begravningstankar

Vi vet alla säkert känslan när en låt, vilken som helst, helt enkelt bara fastnar i huvudet och man går och sjunger/nynnar på den, hela dagen, ibland till och med flere dagar. Beroende på vilken låt det är, så är det kanske riktigt roligt att nynna på den, men när det är psalmer som far fram och tillbaka i huvudet vissa dagar så är det INTE roligt!

Vissa dagar är helt hopplösa! Det börjar med samma på morgonen när jag vaknar, och oftast pågår det hela dagen. Säkert jätteroligt för Matilda att höra på psalmer hela dagen! Som tur är så vet hon ju inte vad det är för sånger *fnissar*

Allt som oftast är det två olika psalmer som tvinnar i huvudet, och det är dom vi hade på begravningen. Dom psalmerna som vi valde med min syster var psalmer som vi tyckte passade ihop med pappa. Vi lyssnade på olika psalmer, kändes som om vi gick igenom hela psalmboken, vilket vi ju nog inte gjorde, innan vi bestämde oss. Och det är dom här två psalmerna som far av och an i huvudet vissa dagar. Dom äldre barnen brukar lyssna, till en början tysta tittar dom på mej och liksom väntar att jag skall börja gråta, innan dom till sist frågar om vi inte kan byta sång nu.

Pappa var inte gudlig, inte ens en liten gnutta, så vi hade aldrig pratat om dom här sakerna, vilket man ju borde göra. Minns ännu så tydligt att när pappa pratade här hos oss ännu dagen innan han dog, att han vill att det skall gå fort, att jag hade på tungan att fråga vart han ville bli begraven och hur? Men det kändes inte rätt att fråga, tänkte att tänk om han tror att vi går och väntar på att han skall dö, jag hinner nog sen senare fråga dom här sakerna. Haha!

Så, där stod vi med min syster, men en död far och hade inte en blekblå aning om var han skulle begravas eller skulle han brännas? Fan vilka svåra frågor egentligen! Vi diskutera saken fram och tillbaka, kändes som en evighet, vilket det absolut inte var, för 2 dagar efter att pappsen gått bort hade vi allting i princip fixat, bestämt och klart! Här kommer vi in i igen på den intressanta biten hur hjärnan fungerar i chocktillstånd!

Vi visste dock båda att pappsen oftast den sista tiden hade pratat om att flytta hem till Ekenäs tillbaka, så vi bestämde att han skall begravas i Tenala, i samma grav han redan begravt sin mamma, pappa och yngsta bror. Tanken på att han skulle brännas upp kändes äcklig just då, (idag är jag inte lika säker längre, funderar mycket på hur han nu ser ut, hur illa han luktar, är han helt oigenkännbar,) så en vanlig begravning fick det bli. Alla blommor skulle väljas, psalmer bestämmas, kläderna som pappa skulle ha i kistan eftersom vi var överens om att han skulle ha egna kläder på sej, vad skulle bjudas, begravningsannonserna fixas, osv osv. Allting blev bestämt i varje fall utgående av vad vi trodde att pappa skulle ha tyckt om! Och det känns bra, vi gjorde vårt bästa och vi hoppas att pappa är nöjd. Pappa fick komma hem till Ekenäs, dock inte på det sättet han hade hoppats på, men i fint "ekipagé" som han sa en gång. Hem, för att bli maskmat….

Känslornas berg och dalbana

Känslornas berg och dalbana kan jag lugnt säga att jag varit med om de senaste månaderna. Först somnade älskade pappa bort den 16.6, och den 25.6 föddes lilla ljuvliga Matilda.

När jag hittade pappa död så måste jag antagligen ha farit i chock medsamma, för jag minns inte så mycket av vad det hände sen. Allt är som i en dimma. Hade mitt ex med (för han hade nyckeln till pappas lägenhet) och han ringde till min sambo och 112. Ambulans skicka dom inte ens, dom hade haft mitt ex att kolla om pappa var stel och det hade han varit så de skicka bara poliserna. I nåt skede drog mitt ex ut mej från lägenheten och där satt vi sen på trappan ute och vänta på poliserna, i över en timme!  Minns att jag tänkte då att va fan ska ja sitta här för, finns så mycket att göra! Hm, de var söndag… Men hjärnan arbetade för fullt, chocken antar jag. Sen kom poliserna och de börja fråga en massa frågor, typ när jag senast pratat/sett honom osv. Minns att jag stod där och bara stirra på pappa, väntade liksom att han skulle slå upp ögonen och blev irriterad på poliserna som stod där och prata och fråga om pappa, som om han skulle ha varit död! Men han slog inte upp ögonen, fast han såg så lugn och sovande ut. När dom skulle undersöka honom ifall han hade något yttre tecken på våld, då gick jag ut, där gick fan gränsen: nu skulle dom börja peta på han också! Mådde så illa att jag tänkte spy i blomrabatten utanför ytterdörren!

Nån hade rikt efter likbilen(hyj vilket ord) för den dök upp och efter en stund kom dom alla ut med pappa på en rullande bår, inlindad i ett vitt lakan eller något liknande. Dom hade inte lindat den ordentligt så jag såg att han hade pyjamasen öppen och att dom verkligen hade undersökt honom.

Kom hem och började ringa runt till släkt och vänner och jag tyckte det var så jobbigt! Ringa och berätta för folk att han var död! Kändes som om jag skulle måsta trösta dom, va fan? Till pappas telefon ringde också folk och ville bara höra att stämmer det vad ryktet säger i Ekenäs, att han är död!? Det var bara nån timme efter att jag hittat pappa.

Nästa dag kom min system hit och vi var o tittade på pappa och jag hade samma känsla igen: han slår nog snart upp ögonen, ha sover ju bara! Efteråt for vi till hans lägenhet och gick igenom den, vad skall sparas, kastas, föras till insamling osv. Jobbade antagligen i chock, för nu efteråt kan jag inte kasta någonting. (Kommer tillbaka till det snart.)

25.6 föddes sen lilla Matilda. Dom hade ordnat krishjälp åt mej från rådis och jag hade gått där 2 ggr redan då och jag berättade åt henne helt öppet att jag var livrädd att jag skulle börja hata babyn eftersom jag kände det som om att pappa hade måsta dö för att babyn skulle ha "rum". Kändes som om allt var babyns fel och helt plötsligt kunde jag inte glädjas över babyns ankomst längre, allt kändes så fel och orättvist. På samma gång hade jag dåligt samvete gentemot min sambo för det var hans första barn och han väntade med spänning och plötsligt kändes det som om han inte heller vågade glädjas för babyn längre. Allt var så "sekasin" ! Kändes som om babyn inte alls behövde komma till världen, för mej var det riktigt det samma!

Men så kom hon, med en sjujädrans fast dessutom och jag kunde inte annat än älska henne från första sekunden jag fick henne på magen. Men känslorna var så i obalans som dom bara kan vara! Ena stunden glömde jag helt bort att pappa var död (skicka t.om. textmeddelande till honom att det kommit en prinsessa), nästa stund grät jag hejdlöst efter honom. I början var det lättare att gråta och låta sorgen komma, men efterhand märkte jag att folk börja de säga "men nu har du ju babyn". Ja? Hon ersätter väl inte min pappa?! Här hemma blev det också efter tag svårt att gråta för jag hade skuldkänslor igen en gång mot sambon som var så glad över att ha fått sitt första barn, så jag började stänga in allt och nu har jag kommit så långt att jag inte ens kan gråta, sväljer ner allt, klumpen växer i bröstet, tårarna bränner bakom ögonlocken och det är lättare att tänka på något trevligare och gladare. Jag vet att det kommer att ta lång tid innan jag har mitt sorgearbete över när jag gör på det här sättet, men för tillfället kan jag inget annat, känns som om jag har glömt hur man gör, när man låter sorgen komma alltså. Min sambo har varit ett så enormt stöd för mej dessa månader att utan honom hade jag nog gått under. Det har varit så otroligt tungt att kastas mellan sorg, glädje, förtvivlan, sorg…. fram och tillbaka, från den ena sekunden till den andra.

Pappas t-shirt

Pappas bil, "cadillacen" (en gammal Opel), har stått här på vår gård sen pappa dog och i onsdags såldes den. Känslan när dom kom och titta på den, gick runt och kolla allting, var helt enkelt obeskrivlig. Hade lust att rusa ut och skrika åt dom att dra åt helvete, det är pappas bil och den far ingenstans! En annan sida av mej vet ju att vi kan inte ha den här, vi behöver den inte och försäkringarna kostar hela tiden.

Telefonen, igen en gång på laddning

En natt innan pappa dog sov han här hos oss i vårt gästrum och innan han gått och lagt sej hade han kastat av sej sin T-shirt på soffan var han hade suttit och tittat på TV, och där ligger den ännu, kan bara inte ta bort den. Däremot kan jag ibland ta upp den o snusa på den, men den doftar inte längre pappa. Har även en stor kass med rentvättade tröjor här, dom har jag inte heller kunnat  röra, allra minst föra till någon insamling, kassen står bara där.



Pappas telefon håller jag också liv i, fast jag vet att han aldrig mer behöver den eller att ingen ringer dit, men det känns så svårt att låta den dö bort. Känns som om jag på alla vis försöker hålla fast vid honom, ha nånting kvar att hålla i, som påminner om pappa. Med facit på hand var det en jäkla tur att vi redde upp pappas lägenhet redan dagen efter, för annars skull jag nog inte ha kunnat kasta bort någonting eller ge bort något. I chocktillstånd kan man tydligen flytta på berg.

Vad händer sen?

Jaa, vad händer sen? Det är också nånting som jag legat många nätter o funderat på, en sak som jag aldrig tidigare ens på allvar reflekterat över eller ens tänkt så allvarligt på. Man dör o that´s it liksom… men, nu har jag märkt att det har gett mej en viss tröst i att tänka att pappa har fortsatt dit till andra sidan, opp i himlen o blivit en ängel, som vi sa till barnen.

Barnen, speciellt Jesse, har funderat och frågat mycket kring döden o vad det riktigt hände med mofa. Dom fick vara med på kistläggningen, för pappa hade verkligen dött hastigt, hans ögon var slutna, ansiktet lugnt o fridfullt, huvudet lite på sned och en luftbubbla i ena kinden. På magen hade han tv-kontrollen o ena armen höjd med armen i madrassen och tv:en på-slagen. Den bilden kommer att vara för evigt fastnitad på min hornhinna. Den liksom går runt o runt framför mina ögon hela tiden. Kall och stel var han redan när jag hittade honom, så han hade nog varit död ganska många timmar. Men bättre det än att han sku ha försökt stappla ut i trappuppgången, fallit o skulle ha slagit huvudet illa o han sku ha legat i en blodpöl.

Nåja, tillbaka till barnens frågor…

På kistläggningen fick barnen lägga teckningar åt mofa o Jesse gav också en påse godis (fast pappa inte åt godis men lilla Jesse älskar karkki) och så fick pappa med sin kikare o kastspö. Ett långt brev lade jag med åt honom (med saker som blev osagda) och bilder på barnen. Hemma frågade Jesse sedan, med lite anklagande ton, varför vi inte hade satt mofas telefon med, så att han skulle kunna ringa till oss när han vill. Vad svarar man på det egentligen?

O så måste vi ju börja förbereda dom på begravningen, eftersom dom varit med på kistläggningen visste dom ju att mofa ligger i kistan så vi förklarade för dem att det är mofas goda hjärta, humor, snällhet, lekfullhet osv som farit upp till himlen och blivit en ängel. Det yttre skalet med hans kläder på far ner i kistan. Och det godtog dom utan vidare. Men sen kom frågorna igen:

- Vet mofa att han är död?
- Vet mofa att han är i himlen?
- Vet mofa att vi finns här nere?
- Finns det hav i himlen så att mofa får fiska?
- Har dom kläder på sej i himlen?
- Får mofa mat där?
- Vet mofa om att babyn ha kommit? (Matilda föddes 9 dagar efter att pappa lämnat oss)

Alla dessa frågor o många många fler, har även alltså i mitt huvud satt igång en massa tankar. Ibland tror jag att jag håller på att bli galen för jag tycker jag kan helt plötsligt känna hans doft i rummet var jag befinner mej. Och ibland kommer jag på mej själv att sitta och fundera på hur härligt det skulle vara att få nåt "tecken" av honom, att han har det bra, eller bättre, nu.

En sak önskar jag mer än allt annat: att pappa vet hur mycket jag älskade honom o att jag är så innerligt tacksam för allt han gett mej och gjort för mej <3 

Jäkla måne...

…som håller mej vaken på nätterna! Blir så arg o frustrerad när det är fullmåne o jag har svårt att sova. Nätterna är annars också rätt så oroliga nuförtiden så… O det är inte Matildas fel, hon sover hela natten utan mat :) Ibland vill hon ha tutten, men det är allt. Men det räcker att jag vaknar o efter det är det så svårt att somna om igen.Tankarna börjar snurra i huvet o klumpen i bröstet börjar växa… Allt som oftast går tankarna till pappa…

Ibland ligger jag o tänker på allt vi gjort tillsammans, men oftast är det såna saker som jag aldrig kommer att få svar på, vissa saker som jag så många gånger tänkte att jag skall fråga av honom, men jag sköt alltid upp det för "jag hinner nog sen". Men det hann jag ju inte… Han togs ifrån oss alldeles för tidigt, 58 år är ingen ålder att dö!

Det som gnager i mej är att sku pappa ännu vara vid liv om jag skulle med "våld" fört han till sjukhuset på koll? Han klaga lite att han hade ont i bröstet o senare på kvällen när jag prata med han i telefon sa han att han hade ont bak i ryggen o ut i ena armen. Men själv sa han att han trodde att det var nån muskel när han hade huggit ved här hon oss många dagar. Fan ändå med mej! Dum som jag är så fatta jag inte ens att det var hjärtat som varna, det har jag fått lära mej först efteråt, att det ofta är en varningssignal på en kommande hjärtinfarkt! Men på dagen borde jag ha tvingat honom in i bilen och iväg till sjukis när han sa att det tog så illa i bröstet. Skulle han då vara vid liv? Sku dom ha märkt på sjukis att nåt va tokigt? Kanske han hade en liten infarkt ren på dan, vem vet? Skulle dom ha hållit honom där övernatten? Skulle dom då ha kunnat rädda honom när infarkten kom? Skulle han vara helt återställd eller skulle han ligga som ett paket nånstans? DET sku han inte ha velat, det sa han dessutom åt oss på lördan ännu, bara några timmar innan han rycktes ifrån oss. "När min dag kommer att fara härifrån ska det gå tjucktjuck" sa han o knäppte med fingrarna som för att visa att det ska gå fort!

Den här saken kommer jag ju aldrig att få nåt svar på, men den gnager i mej, dag efter dag…. tänk om… e de mitt fel att pappa är borta? Eller gjorde jag "rätt" som inte förde honom, med tanke på att han kanske skulle ligga på nåt sjukhus som ett paket? Blir galen av dom här tankarna!! Och INGEN kan svara på dom här frågorna!

Visste pappa själv att tiden var kommen? Med tanke på att han först på dagen sa det han sa, o senare på kvällen när vi prata i telefon sa han" vi ses o vi syns…kanske". Det är det sista jag hörde av honom, nästa moron kom han aldrig till oss eller svara i telefon, han låg död i sin lägenhet. Ensam.