Olen elossa taas

(Lyssna gärnan på låten här intill)

VÅR!! Det är vår hörni! Den har kommit med full fart på bara några dagar, för nu har det också börjat dofta vår. När jag är ute o går kommer det en massa härliga blommiga dofter i näsan, underbart! Det här är dock också på ett vis en tung tid igen, eftersom pappa blev som ett litet barn varje vår, så full av glädje och iver igen efter en lång och dyster vinter. Hans blick blev på nåt vis ljusare och ja, han blev helt enkelt glad på ett helt annat vis än han var på vintern. Han gick omkring ute i naturen, synade träden och ringde och berättade att knopparna på träden nog är lite större nu än dom var i morse. O om våren kom tidigt, som den gjort i år, så "ojade o vojade" han sej över att allting nog är utblommat vid midsommar. Våren var helt enkelt pappas årstid. Tyvärr får han inte vara med oss den här våren och uppleva allt det vackra och gröna i naturen, för pappas tid var inne redan ifjol innan sommaren hade börjat på allvar.

Men jag är här den här våren, precis som så många av mina allra käraste och närmaste. Och jag känner för tillfället att jag börjar leva igen, efter en jävlig sommar i fjol och en lång och dyster höst och vinter. Och vet ni, jag är för första gången på över 10 månader tacksam för att jag lever och för allt som jag ännu har kvar. Är så innerligt tacksam för min sambo som stått ut med mej sen pappa dog, för jag har helt enkelt känt det som om att jag helt enkelt inte orkar, har inte lust, vill inte, bryr mej inte, fråga mej inte....  Har känts som om jag just och just har hållits flytande, med bara näsan ovanför ytan, och det är helt och hållet sambons förtjänst att jag inte drunknat. Drunknat bland ångest, tomhet, hjälplöshet, bitterhet, en djup och bottenlös svart sorg, miljoner tårar och en känsla av att ha blivit övergiven och ensam. Och allt detta uppblandat med en enorm lycka över en nyfödd baby, som en slags eufori vågar jag nästan påstå. Helt galet! Utan sambons stöd och hjälp vet jag faktiskt inte var jag skulle befinna mej idag.

Många, många gånger tidigare i mitt liv har jag tänkt tanken att pappa inte alltid kommer att finnas här och funderat hur jag skall klara det, men jag hade aldrig klarat av att tänka tanken särskilt länge för det tog så ont, alldeles för ont för att ens orka tänka på det, och hjärtat slog snabbare. Och nu har jag levt den känslan, andats den, känt den ända in i benmärgen, tvingats ta itu med den, känt och klämt på den, haft andnöd när paniken kommit rullande, tagit mej igenom gråtattacker och kämpat mej igenom ändlösa och sömnlösa nätter, men JAG LEVER, vilket jag inte hade trott att jag kommer att göra efter att pappa dött. Så illa hade bara blotta tanken redan känts. Jag lever, jag finns, jag andas! Och det gör så många andra mänskor också som jag älskar, älskar lika mycket som jag älskade pappa!

Sambon sade häromdagen lite försiktigt att han också har börjat se en liten förändring i mej: jag är mycket gladare och piggare än jag varit på mycket länge och jag börjar intressera mej för saker och ting igen.

Har dom senaste veckorna kommit till den instinkten att just den här exakt samma sorgen kommer jag inte behöva gå igenom en gång till. Pappa kan inte dö ifrån mej och lämna mej en gång till, det går inte. Och en sak som jag märkt att jag gjort den här våren, helt i tankarna: jag har gått och sett på knopparna på träden, för nu vet jag, även i den lilla dunkla vrån i hjärnan, att ingen kommer att ringa den här våren och berätta hur mycket knopparna växer varje dag  <3

Ett till resultat

Så har det igen gått 1 månad sen förra resultatet. Tiden går så fort, i alla fall när man har roligt, eller hur brukar man säga?

18.4 ser ut så här:

                                           SEN 18.3                                      TOTALT        
Lår (under rumpan)           = -3cm                                              -5 cm
Rumpan (över skinkorna) = -3cm                                              - 5,5 cm
Magen (bredaste)              = -3,5cm                                           - 8 cm
Midjan (ovanför naveln)   = -3,5cm                                           - 7,5 cm
1 lår                                   = - 2cm                                             - 3,5 cm
VIKT                                 = -3,5kg                                            - 5,4 kg

Sådär, så här ser det ut nu för tillfället. Vikten är nog en besvikelse, efter förra mätningen for det först 1,5kg på en vecka, sedan 800g följande vecka o sen futtiga 300g o veckan därpå steg vikten med 100g!! Ok, vi hade varit på kryssning och kom hem dagen innan jag steg på vågen, så det kanske förklarar saken. O det är alltså 2 dagar sen. Så vägde jag mej då idag, och då visade vågen 1 kg mindre än den visade för 2 dar sen! Jipii!! Hoppas vågen nu också skulle börja sätta lite fart på. Skriver ännu i min matdagbok, men, bör tilläggas, jag följer inte nån enskild diet slaviskt. I veckorna försöker jag hålla mej i ganska korta tyglar, så att jag kan unna mej kanske ett par glas vin på helgen eller lite goda ugnspotatisar. I veckan försöker jag hålla mej på den kalorinivån jag borde (med 700 kaloriers "för lite"intag varje dag), men på helgen gråter jag inte om det far lite över.

Nu är det då bara att blicka framåt och se vad följande veckor hämtar med sej!

Kryssning

Kom just hen från en trevlig kryssning, vi hade alla barnen med. Vi hade en Family-hytt beställt och vi rymdes hur bra som helst dit, med vagn och allt. Den är lite större än en normal hytt. Utsikt hade vi mot Promenade-sidan så barnen hade roligt att sitta där och titta ut på alla mänskorna som gick där långt nere under dem. Det var inte så mycket folk vilket var riktigt skönt. Man behövde inte stå och köa för att komma in och äta nånstans och det tog inte heller så farligt länge att få sin mat. Vi har ätit och druckit god mat, men känns nog i magen, uppsvälld som en ballong är jag. Det är nog säkert alla kolhydrater som man kastat in skulle jag tro, i o med att jag har försökt undvika dom ganska långt här hemma.

Igår på dagen när båten var i land tog vi det riktigt lugnt bara på båten. Vi var inte alls i land, istället lata vi oss, barnen fick vara och leka och så var vi och samma. Matilda tyckte också det var roligt att plaska lite. Vi var en stund ute på däck och våren har nog kommit till Stockholm redan. Solen värmde på ett helt annat sätt än här hemma. Kanske vi får njuta av våren på allvar nu till påsken.

Det är över...

Huhhhu säger jag bara! Efter 30 dagars plank - och buttchallenge är det över! Buttchallengen rullade på i samma takt dag efter dag, men plankan krävde nog en hel del av mej, OCH min viljestyrka! För 30 dagar sen när jag börja hade jag fullt upp med att orka med 20 sekunder! Och idag, den sista dagen, klarade jag av 5 MINUTER, på raka armar!! Jag kan ännu inte ens fatta det att jag, lilla jag, faktiskt klarade av det!? Håhå, jag är sååå stolt över mej själv att mitt skryt luktar säkert riktigt illa, men jag kan inte rå för det! Helt otrolig känsla! Var nämligen för flere dag redan helt säker på att jag inte kommer att orka nästa dag, och då var vi någonstans vid 3min30 sek. Igår var jag vimsig efter 4min30sek, kände mej som Kalle Anka: susade i öronen och framför ögonen kom det små fåglar flygande, så trött och slut var jag när klockan ringde att tiden var slut. I morse var armarna helt trötta efter gårdagen så jag var säker på, redan när jag började, att jag inte kommer att klara det. Vid halva tiden var jag färdig att ge upp, men ni som känner mej vet att när jag slår mej fan på nåt så gör jag det!

Hur som helst, det är över. Med butt-challenge kommer jag säkert att fortsätta, kanske inte alla dagar, men kanske varannadag. Nån annan challenge skall jag nog börja med, men först skall vi ge oss ut på kryssning, sen efter det. Kanske.

Fredag igen

Så var det fredag igen! Vart tusan far dom här veckorna?! Kan inte fatta att jag nu har varit ca ett år hemma! Min mammaledighet tog slut i tisdags, vilket betyder att jag borde ha återgått till arbetslivet, men det kändes inte riktigt ännu i det här skedet. Jag håller istället nu 9 veckor ohållen semester och efter det blir jag en liten liten tid hemma och leker hemmamamma på vårdledigt. Det betyder ju att jag inte kommer att få egentligen någo pengar alls, annat än vårdledighetspengen som är hela ca 340€/mån... - skatt förstås, det får vi ju inte glömma! Hurra!!! Det är ju tur att hemmamammornas "arbetsinsats" ses som börda i samhället... eller så verkar det i alla fall, eftersom mamman/pappan inte får mera än ynka 340€ att leva på om man väljer att stanna hemma och fostra sitt barn själv. Undrar vad ett barn kostar per månad med alla kostnader i dagvård?! Antagligen en heeeel del mera än 340€!!

Dagarna här hemma går åt till att städa, laga mat, byka, håller efter alla mina busfrön och så tränar jag ju förstås. Det går otroligt mycket tid till det måste jag säga. Mina promenader tar allt från 1 timme till 1timme 45min, beroende på hur långt jag går. Sen på det kommer ännu det andra som jag tränar, (baken, magen och vaderna+ Abbe), plank-challenge och butt-challengen, vilka båda lider mot sitt slut.  Det är nog en guds tur, för jag vet inte om jag klarar av plankan en ända dag till. Huhu säger jag bara. Men starkare armar har jag nog fått, det är ju en liten tröst ifall jag kollapsar ihop i morgon när jag inte orkar. Får se hur det går.