Iltalehti

Har som vana att alltid läsa Iltalehti på nätet när jag stiger upp på morgonen, vilket jag gjorde även idag. Blicken föll på en rubrik: Kun olet kuollut. Man kan inte läsa den artikeln på nätet, så gissa vad jag gjorde? Just det, rusa till butiken och köpte den, kände bara att jag måste läsa artikeln! Den handlade om vad det händer i kroppen när man dör, första minuten, timme, dygn, vecka osv.... Som om jag faaaan inte sku veta det redan? Jag vet inte längre hur många gånger jag googlat och sökt den informationen på nätet, gång på gång..... Som om det skulle hjälpa mej att förstå när pappa exakt dog, eftersom vi ju inte gjorde obduktion så har vi ju bara en ungefärlig tid att gå efter. Jag vet att pappa ännu sågs 23-tiden på kvällen, o nästa dag svara han inte i telefon vid 11-tiden, så nångång där emellan.

Känns som om det på nåt vis skulle kännas bättre om jag skulle veta att han inte behövde ligga så många timmar där död, och ensam, i sin lilla lägenhet. Jag tyckte inte att han var så kall, men i polisrapporten står det att han var stel och det syntes på nåt vis ut mot ryggen... Så ganska många timmar hade han väl varit där, liggandes under täcket, vilket förklarar kanske varför han inte var så kall. O det förklarar också varför hans arm inte föll ner fast jag ruska om honom.... han var redan så stel. Men på nåt vis hade dom fått ner armen, för den var inte uppåt mer när dom hämta ut honom på båren.

På tal om polisrapporten... borde inte anhöriga ha rätt att få hem den? Jag har nämligen bara fått läsa den när vi gick igenom hans papper med överläkaren. Är det nån som vet?

Håhå

Jag har bestämt mej för att banta, javisst, igen en gång, trallalaaaa! Femte dagen på G och mina matvanor har ändrats totaaaalt och även det här med att röra på sej. Ut på lite längre länk varje dag i mycket rask takt, och nu par dagar har jag också tränat magen och benen. Idag var jag ännu med Jesse ner på sjön och åkte skridsko, en hel timme orkade vi skrinna på där, var rätt så tungt ska jag  lova för det var inte spegelblank is. Och Matilda var förstås med i vagnen, så henne skuffade jag också på runt runt på banan. När vi kom hem så skreeeek mina benmuskler på hjälp, så jag är illa rädd att jag inte kommer från sängen i morgon utan lyftkranshjälp, för att inte tala om nerför trapporna. Autsch säger jag bara.

Ivern till allt det här är att vi har nu beställt resa till Bulgarien i sommar, och man mår ju illa redan av att se sej själv i spegeln, så jag tänkte på mina medmänniskor som skall ligga en hel vecka och lata sej vid poolen med mej... lite empati måste man väl ha.

Potträning

Vi lever nog fast jag inte har bloggat så mycket eller intensivt dom senaste dagarna. Dagarna har gått åt att hålla Matilda sysselsatt och däremellan försöka pyssla lite Vändagskort och kvällarna går åt till matlagning och att vara med Emmi och Jesse för dom är här igen den här veckan <3

Matilda fick potta i början på veckan, en fin rosa BabyBjörn och hon har redan hunnit både kisa o kaka i pottan. Det förstnämnda måååånga gånger redan. Hennes min när hon första gången kisa i pottan var helt enkelt värd pengar! Hon forma munnen till en rund boll o sa "oooooo"! Det var säkert skönt att känna att det inte ens blev vått om rumpan.

Bevis från gårdagens kakka-kalas :)

Tystnad...

Emmi o Jesse for i söndags till sin pappa efter nästan  7 veckor här hos oss. Ni kan tänka er att här e tomt och tyst. Ingen som ropar på mamma hela tiden. Förstås har vi ju Matilda hemma, men än så länge skriker och ropar hon inte på mej. Det verkar som om hon också skulle sakna sina storasyskon. Hon helt enkelt avgudar dem, o dom henne, och hon älskar när dom leker och busar med henne. Men nu är dom som sagt inte här och här är sååå tomt. På söndagen kommer dom igen, men dit är ännu några dagar som vi får fylla ut. Håller på med lite pyssel, som vanligt.Vändagen närmar ju sej ;)

Emmis andra födiskort (beställning)

Här är ett annat kort jag gjorde till Emmis födelsedag:

För 1 år sen

Idag har vi firat Emmis 9 års-kalas, vol 2, med alla vuxna. Igår var det flickorna från skolan och idag då alla vuxna vänner och släktingar så att säga. Dagen har varit fartfylld och rolig, och Emmi har fått massvis med paket. Tyvärr har jag känt att något har fattats.... och det är ju pappa förstås. Han var alltid den som såg till att det absolut aldrig var tyst runt bordet, vilket det nog inte aldrig var, men han hade alltid nåt att säga, vare sej han kände den han prata med eller inte. Och om han inte hade nåt vettigt att säga så drog han till med nån halvdålig vits!

Jag har nu många gånger under dom gångna månaderna förundrats över hans sätt att handskas med folk... många skulle säkert säga att han på ett vis var "klumpig", för han var alltid rak på sak. Visste han inte, ja då banne mej fråga han! Många av våra grannar visste vem han var, han stanna helt enkelt och prata med dom och berätta vem han var och sa att "jag e Tanjas pappa o Tanja o Tero bor där" och peka på vårt hus.

Här är en bild på pappa ifjol från Emmis 8 års-kalas! Kolla in håret! Och det var ALLTID rakt på ända! Det var tammetusan ingen skillnad när eller var man mötte han så hade han alltid håret just så här! Den här bilden visar verkligen vem pappsen var: ruffsig, vild i håret, men en snäll man med hjärtat på rättat stället. För visst ser han ju snäll ut?!



Så ni kan tänka er den chocken jag fick, först dagen efter hans död när vi var o titta på honom och sen igen på kistläggningen, när hans hår var fint kammat längs med huvudet och i ordning? Jag minns att jag riktigt kände på hans hår att "e de nu faktiskt pappas hår". Såg så konstigt ut....

VARNING FÖR KÄNSLIGA! SLUTA BLÄDDRA NERÅT!!!!

Pappa med finkammat hår

Här är en bild från kistläggningen: Förlåt pappa att jag "hänger" ut dej så här!

Visade ett annat foto till min moster från kistläggningen och hon sa rakt ut att om hon inte skulle ha vetat vem det var hade hon aldrig trott att det var pappa. I och för sej så hade det gått nästan 2 veckor från hans död tills vi hade kistläggning, så han såg rätt så konstig ut, hade sjunkit ihop på nåt vis, och blivit vit kring munnen. Tyvärr kom jag mej inte för att ta nån bild på honom dagen efter hans död när vi var och titta på honom. Då såg han ännu ut som pappa. Ifall nån undrar vad han har vid huvudet på vänstra sidan härifrån sett så är det ett långt brev jag skrev till honom, foton på barnen, teckningar som barnen ritade till honom och en påse godis från Jesse. På högra sidan skymtar man en svart kikare. Glasögonen lade vi också på honom, han såg så konstig ut utan dom.

Fast det nu gått rejäla 7 månader sen pappa dog så har jag ännu jättesvårt att titta på foton på honom, levande eller död, spelar ingen skillnad. Klumpen växer på rekordfart i bröstet och halsen. Jag gjorde ju ett minnesalbum om honom och det har jag bläddrat i kanske två (2!!) gånger! Fast albumet ligger på byrån och skulle bara vara att ta upp det... Jag klarar helt enkelt inte av det. Hur konstigt det än låter så tror jag, att jag tror, nånstans i min enfaldiga hjärna, att han ännu lever och ringer mej vilken dag som helst....

Födiskort

Igår var vi på försenat födelsedagskaffe till svärfar och med oss hade vi det här kortet.

 Framsidan: Nalle uppbyggt med 3 D-kuddar. Färdig kortbas (prickig) som jag limmade ett annat kort på (den med kaffepannan). Knöt ett brunt band runt kortet och gjorde en röd rosett (samma röda finns i rosorna som nallen har i handen). Klippte ut från en annan färg prickigt papper och samma modell i svart, dock aningen större än det prickiga) och textade Onnea. Klart!

Insidan: Limmade från samma serie ett kort på insidan var jag textade en liten hälsning.